Har ni läst om hur berömdheter, framstående vetenskapsmän, idrottsstjärnor och utåtriktade författare förlorar talförmågan när de kommer i närheten av USA:s president eller Storbritanniens drottning?
– Vasadu till presidenten? säger David Letterman nästan andäktigt till Steve Martin.
– Jag sa hej … svarar den annars kulsprutepratande Steve.
Nu har jag varken träffat presidenter eller drottningar, men blängt under lugg på Stellan Skarsgård i ett halvår när vi nästan varje morgon träffades på Slussens T-bana, suttit i Stellan Bengtssons knä, sett en känd, pank och arg skådespelare spritt näck i min egen lägenhet och påtvingat Hans Rosenfeldt min kåseribok med baktanken att han skulle falla om min hals (vilket är svårt när man är drygt två meter lång) och ge mig jobb på tv. Apropå tvåmetersmän, kastade jag mig förra året som en hungrig varg över Sten Feldreich och berättade för honom hur lång han var 1978.
Jag drabbas alltså inte av munhäfta vid möten med Lassie, utan snarare IQ-deficit. När jag i höstas såg Fredrik Lindström strosa runt i en stor mataffär, lät jag honom inte göra det ifred utan tog sats och nästan sprang de 30 meterna fram till honom och sträckte fram handen samtidigt som jag med ett Julia Robertsleende sa på lite för hög volym:
– Hej! Jag måste bara hälsa!
Fredrik Lindström tittade på mig och sa inget och sträckte inte fram handen. Jag sa heller inget utan sträckte bara väldigt envist fram min hand utan någon som helst tanke på eventuell bacillskräck från den långe mannen framför mig. (Ser ni temat här?) Ta min hand då, förbaskade karl! tänkte jag – tills han lydde.
– Hej! Jag heter Lotten Bergman och jag är också blond, blåögd, från Eskilstuna och gillar det svenska språket! Ja!
Här möttes jag av inget. Blott tystnad. Knappnålar hade förstås inte kunnat höras pga. den bedrövliga muzaken från överallt, men mitt påhopp var inte alls uppskattat. Och varför skulle det vara det? Jag hade kunnat börja i en helt annan ände och inlett med att diskutera våra respektive artiklar i senaste Språktidningen istället. Eller påpekat hur lång han var? Fortfarande leende, sa jag:
– Ja … det var bara det! Hejdå!
– Öh. Ok.
Äntligen. Han pratade. En liten stund senare fladdrade jag förbi honom såsom man fladdrar när man släpar på en kundvagn med mat för tvåtusen kronor och kunde inte hålla tyst den gången heller.
– Hejdå igen, Fredrik Lindström! sa jag.
Nu blir det lite komplicerat. Den 11 mars är jag nämligen på samma villkor som Fredrik Lindström inbjuden till ett evenemang där jag är ”Språkpolis och bloggare” och han är han.
