Under över alla under! Jag lyckades byta till vinterhjul innan det blev kallt!
Att jag är så upprymd över detta faktum beror på att jag alltid skjuter upp bytet tills det är för sent för att jag inte alls gillar dubbarnas knatter mot asfalten. Men i år kom jag på att något jag gillar ännu mindre, är ju att halka i diket.
I övrigt bjuder november som ni vet mest på mörker, dimma, absurda elräkningar, blöta fötter och vantar som har sett bättre dagar. I baskethallarna är det ljust och varmt samt roligt – men annars har jag svårt att njuta av positivism som
- solen lyste ju i flera minuter (va? när?)
- men tänd en brasa (snyft, kakelugnen är död)
- det är så skönt att slippa gå ut (nej, jag vill vara ute!)
- snälla köp grejer för att sponsra vår klassresa (nja, ni är femte klassen idag).
Men så kom en liten ljusning: jag var plötsligt tvungen att åka till Skåne & Köpenhamn!
Pang bom tjoff, lyckades jag köpa en direktbiljett Eskilstuna–Lund utan byte eftersom underhållsarbete i Katrineholmstrakten tvingade tåget att köra bortitok. Fyra timmars tågresa med varken byte eller förseningar var allt som behövdes för att höja humöret.
När jag är i Lund lånar jag alltid en cykel för att kunna ta mig fram – oftast av Tjugofyraåringen, som bor så himla centralt att han mest går hit och dit.
Traditionsenligt begav jag mig till Köpenhamn för att lukta på ölen och lyssna till språket, köpa ett par brallor och bli blöt om fötterna. Jag känner mig som en tågluffande 18-åring och förtränger helt att en dansk krona inte alls är lika mycket som en svensk.
Man ska se till att inte åka över Öresundsbron i rusningstid eftersom det då är lika knökafullt som i Tokyo. Jag och alla andra som irrade fram och tillbaka mellan spåren på Hovedbanegården svor och svettades eftersom tavlorna och utropen inte alls stämde överens. Rösten i högtalaren sa att vi inte skulle titta på de elektroniska skyltarna utan lita på utropen, men det visade sig vara lättare sagt än gjort. Två tåg avgick samtidigt, men åt helt olika håll dessutom.
När vi äntligen kom iväg, satte jag mig ner och andades ut och förbannade all fallerande teknik. Sedan försjönk jag i en bok (Beowulf), och slappnade av totalt.
Tills jag ryckte till av den digitala rösten som annonserade att nästa station minsann var Nørreport.
– Nørreport? Va? Va? Näe! Jag borde närma mig Lund!
Jag ryckte fram mobilen för att se på en karta var jag var. I vilket land? På väg vart då? I en halv sekund fick jag för mig att den visade hur jag var på väg till Helsingør.
Ja. Utropen och skyltarna i tåget hade bara fått lite krupp.
Apropå de där envisa tekniska finesserna som hela tiden ställer till det så att vi måste ha elva parkeringsappar, skanna QR-koder på restauranger, rabbla mejladresser om vi vill ha klädrabatt och ge ideliga betyg eftersom vår åsikt är så viktig …
Jag åkte till Lund med huvudet under armen och astmamedicinen kvar i Eskilstuna – trots att jag ju visste att jag på måndagskvällen skulle träffa mina gamla NE-kolleger som alla har katt, och att vi dessutom skulle ses hemma hos en kattägare. Därför ringde jag vårdcentralen, som hade stängt och rekommenderade receptförnyelsefunktionen på 1177. Jag lydde och knappade in Bricanyl turbuhaler 0,25 mg. Och väntade. Och väntade. Och på den tredje dagen gick jag på den trevliga träffen. Och fick svårt att andas. Väsande – efter en tung natt – fick jag dagen efter tag i en riktig människa på vårdcentralen.
– Nej, du har inte förnyat receptet.
– Men jag ser ju bekräftelsen på 1177. Väääs.
– Nej. Vad hette medicinen?
– Bricanyl.
– Nej, den är inte där. Eller så är den restnoterad.
– Men …
– Vad hette den sa du?
– Bricanyl … Bengt Robert Iskall Caesar Ande… Väääs.
– Nej. Eller vänta. Jo! Jag ser den nu.
– Åh, vad bra. Finns det någon chans att jag kan få receptet fixat liksom … nu? Det har ändå gått fyra dagar sedan ja… Väääs.
– Nej, alla läkare är upptagna med patienter hela dagen.
Jag bönade och väste och bad om att få medicinen, men fick blankt nej. Då försökte jag ställa några försiktiga frågor om hur lång tid det skulle ta om nu alla läkare alltid hade patienter och vem som skulle kunna skriva ut receptet eller om det fanns någon annan väg att gå för mig. Till slut sa den riktiga människan:
– Okej. Jag ordnar det. Men det kommer att ta minst tre timmar.
– Åh! Klockan tolv! Jättebra! Tack! Tack! Vääääs.
– Tack.
Samtidigt som jag nio timmar senare klev in i huset i Eskilstuna och stod och sög på en härlig Bricanylinhalator, plingade det till i mobilen. ”Du har ett nytt meddelande på 1177.”
4 kommentarer
