Hoppa till innehåll

Etikett: Izzard

Vanligt inlägg: tågjävlar, blögg, Eddie Izzard och en liten lucka

(Lucka 20 i Julkalendern finns som vanligt här nedanför.)

Jag och min djefla man skulle igår ha åkt hemifrån klockan två, kommit till ett centralt hotell klockan tre, drällt omkring och kollat mögel i duschen till klockan fyra, åkt på blögg hemma hos Cruella, gått med henne till Eddie Izzard klockan åtta och sedan gått på en cooooool isbar och svingat en bägare samt dansat hela natten.

Redan klockan två pajade planeringen, när vårt tåg var en timme försenat pga. motorfel. Det underliga var att när det trasiga tåget väl anlände, fick vi order att gå på och åka med det.

– Varför ska vi kliva på ett tåg som är trasigt?
– Lokföraren har fattat beslut. Vi ska prova om det går.
– Så tåget som har tagit dubbel så lång tid på sig att komma hit ska laga sig självt, hokus pokus?
– Eh. Ja.

Vi klev på, åkte 3 km, och fastnade sedan i två timmar ute i skogen. Nu var det dessutom ett gammeltåg utan el, så datorerna slocknade en efter en och folk blev ilsknare och ilsknare. Någon missade en konsert, några missade en kryssning till Finland, någon missade ett tåg till Skåne och några höll på att missa Cruellas blögg. Till slut kom tåget igång och tuffade tillbaka. Hemåt. Så tre timmar efter att vi kom till stationen, var vi tillbaka på samma plats.

Ett fungerande tåg trollades fram och alla passagerarna satt gladeligen i varandras knän. När vi slutligen kom fram till blöggen, hann jag äta och dricka och prata jättefort i en halvtimme.

 Min egen julburgare. Mandelmassa och pepparkakor.

Kommentatorerna Ingrid, Niklas, Dieva, AB och Anna var där – och Dieva gav mig en gran som jag ska ta med mig till Anna Ankas julhus i Gryt! (Mer om det senare.) 

Högtidligt överlämnande av gran. (Förlåt, Dieva till vänster blev väldigt avklippt.)

Denna lilla gran och min kamera skulle en liten stund senare tvinga oss till ett intressant besök i en lucka i Globen. För när vi skulle tränga oss in i Hovet tillsammans med alla andra av snöoväder rosiga människor, kastade sig en hårdocksmutantstriffidsgrobian fram emot mig och pekade på systemkameran som jag ju inte alls hade gömt eller tänkt gå in med utan faktiskt lämna in i garderoben.

– DEN DÄR! DEN DÄR KAMERAN KOMMER DU INTE IN MED! HÖRRU! DIN KAMERA ÄR FÖRBJUDEN HÄR! STOPP!
– Hihi. Jag vet. Var ka…
– DU MÅSTE GÅ TILL EFFEKTINLÄMNINGEN RUNT HÖRNET 200 METER BORT INNE I GLOBEN!
– Hihi. Ok.

Så nu kommer dagens fiffigaste tips: se till att ni blir ivägskickade till effektförvaringen i Globen (ingång 2), för där är det helt tomt och inga köer och den stackare till liten flicka som satt där hela kvällen helt ensam och bara kunde ana hur hela Hovet gungade av skratt, behövde våra väskor, kameror och grankvistar som sällskap. Och när vi skulle hem, var vi de enda som hade lämnat in effekter i luckan!

Hejdå, luckan.

Eddie Izzard var fantastisk. Hans entré påminde om Robbie Williams och hur han nu bär sig åt vet jag inte riktigt, men han får mig att tycka att en musikalisk höna med bacon på näbben är rolig när hon tutar åt en velociraptor. Och vet ni att giraffer hostar som diskreta britter? Samt att det engelska språket har slagit i hela världen för att de latinska ändelserna är så förbaskat krångliga? Och att det faktiskt inte finns en gud, för i så fall hade han hälsat på Armstrong när han klev ner på månen? Och inte heller visste ni att Dickens och Darwin bodde bara ett par bokstäver från varandra på Alfabetsgatan.

Vem behöver väl en finkamera? Jag kunde ju ta jättejättebra bilder med mobilkameran. (Har ringat in vårt fokus där nere.)

Men vet ni att Hovet kommer att falla ihop som ett korthus inom kort? Bänkraderna och trapporna gungeligungar av ingen vikt alls! När jag med min späda basketkropp gick på de 30 cm höga trappstegen som får alla att fokusera som när man trär en tråd i en nål, gungade allt. Sanna mina ord, det kommer att ske.

Titta! Jag äger Hovet! (Eller så vill jag bara ha en bild på trappan som gungade.)

Efter Eddie Izzard-konsertenföreställningen åkte vi med granen i en fullpackad tunnelbana där granen gav oss men inga andra lite svängrum.

 Stick!

Sedan loggade vi in (jag har svårt att skilja mellan logga in och checka in i dessa dagar) på ett hotell som ligger nästan på på perrongen på Centralen. Eftersom vi ska hålla i pengarna nu när huset brann och alla bilar går sönder, valde den djefla mannen det billigaste rummet i stan: ett utan fönster och med våningssäng. Och eftersom jag inte är nämnvärt romantisk, tyckte jag att det skulle bli jättespännande!

I get to be on top! skrek jag och sprang in i … ett helt normalt hotellrum.

Ack. Tyvärr hade vi blivit uppgraderade.

När vi sedan skulle gå ner till hotellets isbar och slå klackarna i taket och jag i plommonstopet skulle slå världen med häpnad, visade det sig att inträdet för hotellgästerna var 150 kr. Per person.

Därför tillbringades kvällen på detta sätt istället.

_____
Nu går ni väl tillbaka till Lucka 20?

Share
28 kommentarer

Schyffert, Izzard, Ekman och Bergman

Igår kväll klockan sju satt vi i godan ro (jo tjenare, med fem barn är det varken godan eller någon annan ro någonsin) och åt spaghetti med köttfärssås. Jag hade ett utsökt rött vin i glaset och kände att nämen det här är väl ändå livet.

– Plioooinokniong! sa det samtidigt i både min och Den djefla mannens mobiler.
– Shit! Henrik Schyffert! sa min djefla man och stirrade sin mobildisplay.
– Va? Känner du Henrik Schyffert? sa Sextonåringen.
– Nämen vad kul – Henrik Schyffert! sa jag och tittade på min display.
– Va? Känner du också Henrik Schyffert? sa Sextonåringen.

Numera är det svårt att imponera på Sextonåringen, så jag hade god lust att mumla jahadå och bara ta en till bit mat.

– Nej, sa min djefla man, det var bara en påminnelse. Vi ska gå på Henrik Schyfferts föreställning om en timme.
– De där påminnelserna som synkar med datorns almanacka funkar bra, det är bara synd när man blir väckt mitt i natten av ”Plioooinokniong! Tandläkarn kl 15”, sa jag och svepte vinet för att hinna leta reda på människokläder eftersom man sällan går på teater iklädd träningsoverall från 1982.

Sanningen var att vi komplett, fullständigt och totalt hade ”glömt” att vi skulle gå. (Vadan dessa citattecken? undrar ni. Jo – det är Schyffertsk ironi det där. Man vet inte riktigt vad som ironiseras och man vet inte om det är allvar eller ”skoj”. Se, där dök de upp igen! Tänk om jag håller på att förvandlas ironatör!)

Sådär otydlig var han inte i verkligheten. Observera och ge poäng för boken där i vänstra hörnet: SAOL.

Jag kan alltså varmt rekommendera föreställningen ”The 90’s – ett försvarstal”. Gillar man Eddie Izzard (vilket man gör och hör sen), har man roligt med Henrik Schyffert. Särskilt gillar jag när han gång på gång återkommer till ämnen och knyter ihop säckar på löpande band. I mörkret antecknade jag en massa som jag idag inte kan få ihop till mer än ”kraff … Ovve T. … pappradio … cigfläkt … mage … bra kontakt m. publiken”.

Vi höll inte på att ta oss ut ur teatern efter föreställningen eftersom jag var tvungen att lusläsa alla gamla affischer på vägen nerför de plastmattekontaminerade marmortrapporna.

Vi blev som nästan de allra sista ut ur foajén mingelintervjuade av en journalist som ville veta vad vi mindes av 1990-talet. Förutom en farlig massa graviditeter, rabblade jag brons i fotbolls-VM, friidrotts-VM i Göteborg, Jonathan Edwards världsrekord, Ludmilas framgångar, Pernilla Wibergs bragder, hockey-VM-guld 1991, -92 och -98 medan Den djefla mannen med en tår i ögonvrån suckade:

– Åh. Modem … 28.8 … U.S. Robotics … suck.

Ah, vi tar väl en ljuvlig liten Izzard nu?

”… because it’s a fucking h in it!”

Share
14 kommentarer