Hoppa till innehåll

Etikett: intervju

Boven

Lämplig illustration.

Idag skulle jag för radions räkning intervjua en så kallad bov kl 13:00. Då går man in i en studio, trycker på fjorton knappar, för upp tjugotre reglar och tar på sig hörlurar. Man sträcker på sig, biter sig i tungan – om man inte har ett glas vatten i närheten – och så säger man ungefär:

– Hur känns det?

Eller vad de nu säger, journalisterna.

Jag försöker verkligen. Som oskolad intervjuare hittar man på så gott hjärnan och allmänbildningen förmår. Men sällan har jag känt mig så dum. När boven (av okänd anledning) inte hittades förrän kl 13:50 skulle jag ju gå hem tio minuter senare. Nu är jag ju en massa personer i en:

  • tävlingsmänniskan som håller stenkoll på mellantider men skiter i klockslag
  • tidspetimätern som alltid håller tiden
  • frilansarn som gärna jobbar mittinatten
  • radiomedarbetaren som jobbar mitt bland alla andra radiomedarbetare som faktiskt inte vill jobba över en sekund utan ersättning.

Ptja, det var bara att ställa in alla fredagsaktiviteter och bita i det sura äpplet. Och intervjua så det stod härliga till. Ungefär så här lyckat blev det:

– Hej boven!
– Jag är ingen bov.

– Och när kom vändningen?
– Vilken vändning?

– Vilket var ditt första brott?
– Brott?
– Ok, överträdelse av lagen?
– Lagen?

I radio gör man kortintervjuer eftersom P4-lyssnarna efter blott tio minuter utan musik lär bli nippriga, galna och frustrerade. Mina 40 minuter med boven som har blivit ärlig och som numera på ett förtjänstfullt sätt arbetar med ungdomar på glid måste på något sätt bli tio minuter. Och det är jag som måste klippa. (Intervjun sänds inte förrän nästa vecka.)

Jag är visserligen bra på att killa alla andras darlings. Men mina egna? Nej. (Då hade mina blogginlägg varit bra mycket kortare.)

Min (misslyckade) plan med boven var att inleda med min egen kriminella historia:

Jag träffade 1983 en italienare i Italien (så synnerligen ovanligt) och han bestämde sig efter fyra timmars samvaro med mig för att tillsammans med mig stjäla en motorcykel. Så då gjorde han det. Med mig som medhjälpare. (Jag skulle kunna göra denna historia mycket längre, men övar mig i detta nu på att killa mina darlingar.)

Hur kriminella har ni varit, ack ärliga bloggläsare?

Share
40 kommentarer

Gunde orkar hålla på i en timme

När jag får beröm känner jag mig som gick jag på LSD.

(Ok. Mina erfarenheter när det gäller knark uppgår till 0,1 på skalan som går upp till 10 men blir extremt dimmig bortom ungfär värdet 3,4. Den där tiondelen kommer sig av att jag 1980 skymtade hasch i en tändsticksask.)

För av LSD blir man väl lite lulligt lycklig för stunden, ser vackra färger, blommiga träskor och svajande tidningsrubriker i lila? Så känner jag mig nu, trots att jag alls inte har fått beröm eller stående ovationer. Men jag är just nu fånleende och lycklig trots att jag alls inte får vara Sommarpratare, ge ut kåserier, stå på Dramatens scen eller ens pussa Johnny Depp.

För jag har intervjuat Gunde Svan idag! Och han skrattade! Lyssna här på när han t.ex. förklarar att när han åker med de nuvarande landslagskillarna, så orkar han inte hålla deras tempo i mer än en timme. Uppdatering: direktlänk till ljudet för er som vill slippa se mig i bikini.

(En analys av intervjun kan visserligen visa att programledarkollegan Jonas förtvivlat försöker hålla intervjun på ett mer seriöst plan medan Gunde har svårt att få en syl i vädret för att jag babblar om mina minnen med utstående öron och toppluvan på skulten och tjoanden åt Mogren ute i spåret och den långa staven och … och … men Gunde blev i alla fall glad. Och jag, som sagt.)

Glade Gunde är här utklädd till Thomas Wassberg.

Bonusklipp. (Efter 2,50 säger Gunde ”ståpäls över hela kroppen”.)
Bonusklipp 2. (Gunde, 20 år, åker på längdskidor nerför en slalombacke.)

Share
17 kommentarer

Dialogprator i fantasin

Ibland, när jag blir intervjuad av David Letterman, kommer jag in på språkpolisområdet. Det blir ytterst förvirrat och krångligt att förklara ”särskrivning”, så då brukar Letterman somna.

I min fantasi, alltså. Jag kör dialogprator i mitt huvud ganska ofta. Särskilt bra är jag på att få till snärtiga efterslängar i hitte-på-gräl med otrevliga människor.

Femtonåringen kom häromdagen hem från nya skolan (första året i gymnasiet) och berättade att engelskläraren bröt förfärligt på svenska och lärde ut glosor som sonen lärde sig i sexan. Han bad på eget initiativ läraren om extraarbete och kanske andra glosor på papper och lite svårare böcker. Läraren svarade bara att Femtonåringen faktiskt får acceptera nivån på undervisningen. Varpå jag grälade med läraren på perfekt engelska i Dirty Harry-stil. I fantasin. På riktigt skriver vi ett snällt mejl till skolan.

Ryyyys. Tänk er denna situation:

– Det är för svårt – jag hinner inte med!
– Sitt ner och håll käft!

Men Dirty Harry fick tyst på läraren, och ni vet hur.

Tillbaka till särskrivningen. Jag försöker förklara för David Letterman varför det är så viktigt med rättstavning, att bekämpa särskrivning och att korrekturläsa allt man skriver.

– Det handlar ju inte om skribentens upplevelse av texten – det är ju läsaren som är huvudpersonen!

(Letterman tittar ut mot publiken och rycker på axlarna. Publiken skrattar och håller med om att jag pratar i floskler.)

– Att läsa en text ska vara som att dricka ett glas kallt vatten utan jordklumpar i! säger jag och visar hur jag dricker.
– Well … säger Letterman och greppar sin mugg.
– Det ska vara som att se en film utan att börja fundera på logiska missar och skjortor som byter färg mitt i en scen! (Jag grimaserar ’förvirring’.)
– Ah … säger Letterman och pillar på sin skjorta.
– Det ska vara som att köra en nytillverkad bil utan att behöva störas av fransiga vindrutetorkare (vift, vift) och som att springa en mil utan strypkoppel!

Här hostar jag till eftersom jag ströp mig själv lite väl ivrigt. Publiken och David Letterman har plötsligt förstått allt, the light is upon them och jag får rungande applåder och alla lärare får löneökning och längre sommarlov och slipper gå på möten varje dag.

My deed is done.

Share
25 kommentarer

Jag – som intervjuoffer

För en miljon år sedan var jag en dinosaurie som hittade på ett kåseri om att jag blev intervjuad av en journalist, ungefär som när David Letterman intervjuar Amy Sedaris.

Numera blir jag ibland intervjuad på riktigt för att vårt hus är knäppt eller för att jag är sudokuknäpp eller för att jag driver ett företag lite knäppt eller för något annat. Och jag tycker att det är så kul. (Får man tycka det?) Jag spritter upp ur sängen på intervjudagens morgon, jag sätter lite leksaksläppstift på kinderna och jag skuttar iväg, trallandes intervjusången. (När jag inte haltar och är hes.)

Igår var det dags igen. Fotografering först.

– Ställ dig, nej sätt dig, oj, ta bort den där handväskan.
– Vems handväska är det?
– Eh, Yvonnes. Miss Universum.
– Är hon här? (Så himla många universumsmissar finns det ju inte i vår stad.)
– Mhm.
– Wow. (Snegel, snegel, vad har man i en handväska när man är en Miss Universum?)
– Sitt. Så där, nu blir det bra. Ner med näsan. Upp med, nej, skratta igen. Sätt tillbaka näsan.
– Så?
– Höööger. Nej, ja, nu ser du ut som, oj, nu skrattar du igen, braaa. Näsan dääär. Bra. Så!
– Redan?

Intervjun gick till så här:

Fråga ett: Bla bla bla?
Jag svarar: Blaaaaaaaa blaaaaaaaaaa blablablablaaaaaaa. Bla. Obladi bla bla. Oblada blahaa. Blöa blaj bla. Blahhahaaaa. (Jag skrattar åt mig själv, oj, så rolig jag är.) Blablabla.
Fråga två: Bla?
Jag fortsätter att svara på fråga ett: Blaaaaaaaa blaaaaaaaaaa blöhö blablablablaaaaaaa. Bla. Va? Jaha. Blaaaaaaaa blaaaaaaaaaa blaj blablablablaaaaaaa. Bla.
Fråga två igen: Bla?
Jag svarar utan att veta det på fråga tre: Blaaaaaaaa blaaaaaaaaaa blablablablaaaaaaa. Blahaj. Hahaha. Blaaaaaaaa blaaaaaaaaaa blablablablaaaaaaa. Bla.
Sammanfattning: Du har redan sagt bla bla bla bla och bla, och svarat på alla frågor, men är det något du vill tillägga?
Jag inser att tiden är ute och försöker klämma in allt jag kan tänka mig: Blaaaaaaaa blaaaaaaaaaa blablablablaaaaaaa. Bla. Blahhahaaaa! Och förresten blahhahaaaa. Samt bla bla bla. Och bla. Dessutom blaha.

Ämnet? Ah, trodde aldrig att ni skulle undra. Att blogga. Tretton gånger sa jag ”det är inte en sorts dagbok på nätet, det är inte en sorts dagbok på nätet”.

Nu är frågan till er: fantiserar ni om att bli intervjuade?

Share
42 kommentarer

Omanliga män (Sydsvenskan 2000-06-22)

Jag blir intervjuad av Blaskan.

– Vad är det absolut omanligaste du vet? undrar intervjuaren.

Lätt! Den frågan har jag övat på.

– Dom som går och puttar motorgräsklippare förstås.
– Puttar?
– Ja, du vet… puttar. Gigantiska motorer med tusen decibel krävs för att klippa några centimeter av små veka grässtrån – på plan mark! Pah!
– Men det är väl tvärtom väldigt manligt att ha motorgräsklippare? Olja, kugghjul och motorbuller? föreslår intervjuaren.

Aha, jag får inte svara som jag vill. Det ska motiveras och diskuteras. Ok, jag är beredd:

– Jamen varför motor? Det sägs ju att riktiga karlar ska inte ska äta paté men ha håriga bröst och …
– … hårigt bröst, rättar intervjuaren och knäpper upp en knapp i skjortan.
– Ok.

(Egentligen vill jag protestera: jag har sett många motorgräsklippande män med håriga bröst.) Jag fortsätter:

– Riktiga karlar plöjer med spelande muskler genom decimeterhögt gräs och har riktigt trögkörda, handdrivna gräsklippare – samtidigt som de äter paté! säger jag. (I uttalandet anar jag förstås en utmärkt löpsedel.)
– Men det går ju så snabbt att klippa med motor, det är ju bra så att man får tid över till att …

Intervjuaren tvekar. Fyndigt (tycker jag själv) avbryter jag:

– … lyfta skrot och få stora muskler!

Intervjuaren kisar med ögonen och får mystiska skrynklor i pannan.

– Jamen håll med om att det går snabbare med motorgräsklippare! säger han, och jag anar en viss desperation.
– Äsch! säger jag. Kolla hur dom sniglar sig fram, de där pruttkorvarna.
– Men … om man har en väldigt stor gräsmatta då?
– Så kan man få väldigt stora muskler!

Intervjuaren har hår på bröstet, det spretar ut genom knapphålen i skjortan, ser jag nu. Han läser sammanbitet på sitt papper:

– Vad är det absolut okvinnligaste du vet?

Åh, nytt ämne! Lätt. Detta har jag också övat på:

– Dom som säger att dom inte kan …

Men här blir jag avbruten. Intervjuaren kan inte hejda sig. Med höjd röst (upp i diskanten) säger han:

– Jag fattar! Du är miljöfascist och vill att vi ska skrota allt som har med motorer att göra! Du vill torrlägga alla vägar och skrota alla bilar och tycker att det är bra att bensinen kostar tio spänn och att dom som bor på landet inte ska ha råd och kunna åka till … dit dom åker, dom som bor på landet!
– Nej, jag tycker bara att det är omanligt att putta motorgräsklippare.
– Och tjejer gillar också motorgräsklippare! väser intervjuaren.
– Javisst! Även tjejer kan vara omanliga! säger jag (mycket nöjd med mig själv).

Men nu får jag inte prata mer. Intervjuaren avbryter mig igen, torkar spott ur skägget och plockar fram en snusdosa.

– Riktiga karlar snusar, kollar fotboll, mekar med bilar och kör motorgräsklippare! ryter han.
– Må så vara, men fjantigare syn än en karl som tassar bakom ett självgående dunderpaket till klippmaskin kan jag inte tänka mig, säger jag bestämt. Högklackade skor borde dom ha – och papiljotter i håret! Ju tidigare på morgonen, desto omanligare! För att inte tala om när grannarna ska ha grillparty, då borde motorgräsklippande karlar tvingas ha bikini! Av stringmodell!

Intervjuaren byter nu klokt nog ämne, men jag är omöjlig. Intervjun slutar tre timmar senare i ett jättegräl när jag säger att dammsugaren borde vara självgående, så manlig som den är med sin slang där fram.

/Lotten Bergman©

Share
8 kommentarer