Dagen efter öppethusfesten – som var ett socialt experiment där långväga gamla kompisar (Petter från Lund) blandades med halvlångväga nybekantingar (Brid från Uppsala), överraskningar (Johan, Egil, Hjalmar) och grannar, bloggkompisar, jobbkompisar, helt vanliga kompisar och släkt blandades huller om buller med halva kommentatorsbåset – är alla rörande överens:
– DET VAR ENA JÄVLA GODA ÄLGFÄRSBIFFAR!
Jag ska inte bli långrandig nu (eftersom jag trivs bättre som tvärrandig), men nu kan det meddelas:
- Man kan ha öppet hus för en hur blandad skara som helst så länge alla är … som de var igår.
- Man kan bjuda in denna skara via blott digitala kanaler utan anmälningsplikt.
- Man kan utan att kontrollera mitbringselvalen bli mätt eftersom de flesta tar med sig lite allt möjligt ur kostcirkelns alla grupper.
- Man kan inte lita på att gästerna lyder när det gäller ”vi behöver inte några presenter” eftersom vi här idag kan njuta av bl.a. (jag har kursiverat eftersom jag inte räknar upp allt) en fårskinnsfäll, tekoppar, undersköna t-shirtar med specialtryck och Hampus Lyttkens’ gamla whiskyglas med guldkant (på tillvaron).
- Man kan klockan 04:01 förvånat titta på en Pressbyråisk plastbunke med fullkornspasta och körsbärstomater som hela kvällen stod mitt på matbordet utan att någon ifrågasatte detta.
PK och Pysseliten gav oss tischor inslagna i ett sådant här paket – fast egentligen är det bara jag som fattar hur fantastiskt det är: alla ställen som jag har bott på och frimärken och allt!
Någon gång under kvällen fann Orangeluvan att matbordet behövde piffas upp med allehanda helt felaktiga tating:
Nästan alla lyckades vi tvinga till en eller annan kråka i gästboken. Petters hittar man allra sist – så passande eftersom det även var han som kom i säng allra sist.
