Tänk så olika det är från dag till dag, lifvet. Under fredagen var det mest spännande som hände att vitlöken var lika bedrövlig som avokadorna brukar vara.
De ser ju ut som ruttnande naglar!
Det tyngsta jag lyfte under fredagen var förmodligen en svensk flagga, och det enda språk jag talade var nog svenska.
Annat var det under torsdagen, när kommentatören Skogsgurra körde lite vilse och hem till oss! Med sig hade han en jättestor, vit skåpbil och polacken Krzysztof [ˈkʂɨʂtɔf], som är allas vår vän och numera Skogsgurras vapendragare, resande i elektronik.
När de kom, övade vi först på att säga [ˈkʂɨʂtɔf] på engelska, svenska och polska med kladdkaka i munnen. Sedan gick vi ner i källaren och hämtade Hesa Fredrik, som väger sina modiga drygt 200 kilo.
Här finns bakgrunden till detta agerande – men i korthet: vår tyfon (beredskapslarmet) har inte funkat på drygt tio år och ingen instans, myndighet eller brandman vill kännas vi den. Så Skogsgurra fick själva kompressorn som står i källaren. (Jag tror att det kan liknas vid att jag ju tar emot all världens uppslagsverk som annars hamnar på tippen. Av barmhärtighet liksom.)
Bildsafari!
De deltagande var Femtonåringen, Artonåringen, Tjugoåringen och Tjugosexåringen samt Krzysztof. Skogsgurra gick bredvid och ojade sig och vred sina händer, erbjöd rep och tilja samt uttryckte sin starka önskan att vi skulle ge upp och skona allas ryggar. Min uppgift var att på liknande sätt gå bredvid och heja, hålla undan störande källarskräp, erbjuda te och skrika 3-2-1-go! (På engelska eftersom vi ju inte behärskar polska.)
Projektet inleddes med att jag tittade på när Skogsgurra tog av sig glasögonen för att INTE läsa på skylten på väggen.Här läser INGEN av oss vad det står på skylten på väggen medan någon – vi vet förstås inte vem – skruvar loss sladdar och mojänger.Krzysztof lyckades – medan han höll andan – skruva loss tryckluftsslangen som enligt alla framgooglade rön skulle vara full av tryckluft och förstås spränga oss alla i småbitar. När så inte skedde, blev Krzysztof så här lycklig.Den yngste respektive äldste sonen stretchade sig i lyftform och gav upp ett Hoa-Hoa-vrål.Tjugoåringen (med ryggen hit) är stark som en oxe, och lyfte som en sådan. Artonåringen deltog i studentmössa, för är man student, så är man det. (I kanske ett par, tre dagar.)Här kan man ana koncentrationen och allvaret: om kompressorn (eller transformatorn/generatorn som jag envisas med att kalla den) tippar på en mager fot kan denna fots saga vara all.Krzysztof och Skogsgurra tog en liten paus och skapade en ordvits. Vad i hela friden föreställer polacken här? (ǝlod ƃɐlɟ)Kompressorn har under huffande och puffande och diskuterande samt förkastande av hävstång och kilar lyyyft-släääpats genom källaren. Nu ska den uppför en grusig slänt som en gång var en garagenerfart, men som numera bara är ”under verandan”.Ett gammalt skrivbord och en bokhyllegavel fick sätta livet till under denna del av operationen.
– Men Lotten, varför har du så mycket skit i källaren – gamla skrivbord och bokhyllegavlar?
– HUUUR hade vi klarat av att flytta transformatorn utan gamla skrivbordet och bokhyllegaveln?
– Hmmm.
Här diskuteras nästa drag. Man kan förstås granska den fina gamla 1940-talscykeln i förgrunden eller fundera över det faktum att jag äntligen har bytt ut ruttnande plankor i staketet men inte hunnit måla dem – eller så kan man bara beundra barnens fokus och problemlösningsteknik.
En liten filmsnutt!
Det här var svårt:kompressorn stod lite ostadigt och friktionen mot gräsmattan var brutal. Samtidigt började vi oroa oss över vem av oss som skulle orka lyfta upp schabraket och in i skåpbilen.Bilen backades så att den stod precis lagom nära. Och vi pratade och pratade och försökte komma på en lösning. Till slut trädde jag ett snöre (rep är förmodligen en bättre term) runt främre delen och bad alla närvarande med hög röst att ta i för liv & rem med knäna böj.
Att i detta läge bara ge upp, var komplett otänkbart. Superkrafterna kom flygande via dunderhonung eller Bruce Banner eller kanske Pippi Långstrump … och DUNS, så stod transformatorn på plats.
Så här långt kommen hade Skogsgurra krypit in i sitt myggtält. Den urstarke Tjugoåringen, studenten Artonåringen och polacken Krzysztof samt civ.ing. Tjugosexåringen är inte så lite nöjda. (Femtonåringen har krupit till kojs.)
Källaren ser nu ut som hejkomåstjälposs, trädgården är full av bröte som stod i vägen och barnen har fått grovarbetarhänder – eftersom deras liljevita datorditon inte har känt på maken någon gång tidigare. Sicket bängel … var det värt det?
Definitivt: kompressorn har hamnat i ett nytt, kärleksfullt hem och jag har fått 2 m² extra golvyta som jag kan fylla med ny skit. Hurra!
