Fredagar är (liksom ons- och torsdagar) gå-upp-tidigt-dagar eftersom jag sänder morgonradioprogram. Jag sätter mig på cykeln 06:30 och har ingen som helst marginal för omkulltrillningar eller eventuella trafikkaos. Snöstormar och hotellbränder med polisavspärrningar sabbar effektivt tidsplanen.
Så vad händer då när man plötsligt stöter på en ko i villakvarteret?
En ko vid korsningen.Jo, man stannar, tar en bild, går lite närmare och klappar kossan.
Vilken stor skälla!Kon hade lurig blick och var lite plastig – men avslöjade inte på något sätt sitt ursprung. Extremt stressad cyklade jag vidare, bara för att efter 50 meter tvärnita, stoppad av tre ankor i samma plastmaterial, stående i vägrenen. Jag tog en bild till, och upptäckte då att ankorna hade sällskap av slalomskidor som låg som plockepinn i diket bredvid.
Skidor i väldigt kort backe.Mer stressad än rulltrappeåkare i Stockholms tunnelbana, hastade jag sedan iväg för att inte missa ”gomorron-gomorron” i radion. (Ja, allt sägs två gånger i lokalradio. Hej-hej.) Väl där, berättade jag i etern andfått om mina ko- och ankupplevelser och skrev om det i bloggenloggen.
Tyvärr blev bilden på ankorna helt svart, så jag ringde hem och bad den djefla mannen att svischa iväg och ta en ny bild. Beviset för att jag har valt rätt man att vara min djefla, är att han då inte sa ”nej, inte nu” eller ”ok, men senare” eller ”men åh, varför, neeeeej, måste jag?” utan bara:
– Ok! Finns det batterier i kameran?
Visst var det konstigt med plastdjur i gryningen och slalomskidor i diket. Men det underligaste kommer nu. För ankorna … var inte ankor. Jag gjorde i minnet om djuren till något de inte alls var.
En räv, en get och en gris. Inte så värst anklika.Om jag någonsin kallas som vittne i en rättegång, ber jag bara att få hänvisa till detta blogginlägg. Jag är inte att lita på.
– Förövaren hade stor näsa, vita kläder och breda, orangefärgade skor! kan jag frankt påstå.
– Han såg alltså ut som en gris, en get eller en räv? är då den naturliga följdfrågan från åklagaren.
