Hoppa till innehåll

Etikett: erfarenhet

Auktionsöverdos

När jag var liten kunde man titta på tv-auktioner från Skansen. En Karl-Erik Eriksson som egentligen var politiker (varför i hela friden jag nu lade det på minnet vet jag inte) pratade nån slags dialekt (som jag minns det), och detta var jag förstås komplett ointresserad av som liten palt.

Men oj, vad det tydligen gjorde intryck ändå!

I vintras köpte jag ett par nya (och, skulle det visa sig, dåliga) Jamie Oliver-stekpannor och fick i kommentatorsbåset veta att jag var en idiot samt att jag ju borde ha köpt gamla gjutjärnspannor på auktion istället. Sagt och gjort: jag ropade in tre stycken för ett par hundralappar. De funkar förstås utmärkt, men fasicken vad svårt det är att sluta gå på nätauktioner. Det förnicklade gjutjärnet har helt enkelt gjort hela familjen beroende av auktionerna.

Vi har råkat köpa fantastiska möbler där vi inte ens fattade att vi bjöd högst, varav en Carl Malmsten-hylla som är ful.

Ful!

Jag har köpt ett soffbord fastän vi redan hade tre, en PH-lampa (fynd!), hur många sekelskifteslakan som helst och känner nu ett starkt behov av att uppdatera kökshandduksbeståndet.

Men det är en västanfläkt jämför med vad min djefla man behöver. En eller två äkta mattor, gitarrer, dalahästar och några balalajkor suktar han efter. I söndags ville han prompt vinna kampen om en fyndlåda som var stor som en etta på Södermalm.

– Första … andra … tredje! Till den djefla mannen för 175 kronor!

Nu ser det ut så här i vardagsrummet.

Det vi nu måste göra oss av med (eller gömma i källaren) är sällskapsspel, schack, silverbrickor, kokböcker, flytvästar, små figuriner, speglar, små vinglas av tvivelaktig kvalitet, en alabasterlampfot, kuvertväskor, sjalar och så lite fler saker. Vill ni se?

Sju par örhängen i den här stilen.
Bä bä vita lamm.
I vårt underliga vardagsrum med trompe-l’œil-detaljer ser de här lampetterna nästan ut som om de har kommit hem.
En ohyggligt deprimerande sparbössa – jag skulle inte kunna fylla den ens om jag kämpade hela min kvarvarande livstid.
Karin Koutny gjorde dessa gipsreliefer 1955. Men vem är han? Och vem var hon?
Jag kan inte för mitt liv begripa vad dingel-donglet i nederkanten ska vara bra för.
Renhornstofs! (Ja, förmodligen är hornen det essentiella, men tofsen liksom drar blicken till sig.)
”Kom och sätt dig!” “Men wtf, stör inte – jag ska sprita ärtor!”
Tydligen är denna spegel från sekelskiftet 1900. Men jag vill ändå inte ha den uppsatt.
Baksidan av spegeln – “God morgon”. Egentligen ska texten synas genom spegelglaset, men den är renoverad nån gång och då blidde det så här.
Det där ser tungt och jobbigt ut. Ungefär som när vi bar hem dem; den längre är drygt en meter hög och väger multum. Den lilla verkar ha fått mjölkstockning.
En 1980-talstelefon med läderfodral behöver man ju. Not.
En terrakottakrigare som har hamnat på ett pusselbord.

Nu vette fåglarna hur vi blir av med allt på ett enkelt sätt. Om jag känner oss rätt, så kommer vi att sitta och stirra på alla saker och säga ”men kanske den här skulle kunna vara  i…” eller ”en sån här behöver nog nåt av barnen” samt ”den här måste ju vara värd massa pengar”.

Suck. Lås in oss.

Share
20 kommentarer

Att ta kritik

Det är mitt sämsta ämne. Jag kan inte, vill inte och blir galen när jag måste … hantera negativ kritik. Kan den här aversionen vara medfödd? Eller har jag fått för lite träning … och alltså för lite kritik?

komplimanger

– Nej. Lotten. Du måste vara seriös.
– VA? PRIMAAAALSKRIIIIIK!

– Förstår du inte hur man rullar efter screen, eller?
– PFFFFT! GLÖMDE … sorry … uhu …

– Hahahahaaa, är den där klänningen ett statement?
– DEN SYMBOLISERAR FAKTISKT ”GULDBRÖLLOP” EFTERSOM DET ÄR DET VI ÄR PÅ!

– Nej. Lotten. Du måste vara seriös.
– OOOOKEEEEJ … [fukjo fukjo fukjo seriösa jäla skitstropp]

– Tyst. Du kanske inte vet hur vi brukar göra här eftersom du gör precis tvärt om?
– MEN NI GÖR JU FEL!!!

– Dribbla. Inte dribbla. Dribbla.
– Va? … snyft …

– Nej. Lotten. Du måste vara seriös.
– IGEN? JAG VAR JU SERIÖS IGÅR!

– Eh. Vad gör du?
– Lagar och lappar, det var trasigt, fixar ba … ska jag inte oj hoppsan var det inte mitt jobb förlåt jag ska genast dra nåt gammalt över mig och försvinna så att ni får oj förlåt …

– Gör om. Gör rätt. Stryk hälften och ta bort alla repliker.
– Okej. [stickåbrinn] Men … jag … om … fast … okej …

– Nej. Lotten. Du måste vara seriös.
– Really? Förklara. Måste jag?

allergy_critiqDet enklaste vore förstås att sluta göra fel. Jag borde lära mig att rulla korrekt efter screen (att stänga vägen för sin motståndare, varefter man ser till att bli fri för en passning) och att inte göra tvärt om i sociala sammanhang samt att klä mig lämpligare och dribbla när man ska dribbla.

Men måste jag verkligen vara seriös? (Här kan jag förstås ta på mig förståsigpåareminen och säga att ja, i många sammanhang måste man vara seriös för att folk annars kan bli så [ledsna/arga/irriterade/något annat] att budskapet inte går fram.) Fan vet … ser man inte skogen (sammanhanget) för alla trän när träna (ickeseriositeten) är välformulerade och jätteroliga?truth

Tankepaus. Eh. Tusan. Hm. Plötslig insikt. Jag borde vara mer seriös. Tänka på min målgrupp, mitt ansikte utåt och anpassa mig till …

ÄSCH, JAG BARA SKOJAR! Oseriositet is my middle name och skall så vara tills jag döden dör på en basketplan mitt i en rullning. (Som jag under de kommande åren kommer att öva intensivt på – så seriöst jag någonsin kan.)

Men hur hanterar man egentligen bäst kritik som är orättis och obefogad? (Här måste vi nog bortse från de fall där man tror att kritiken är orättis och obefogad när den i själva verket är berättigad och fullständigt självklar.)

Share
99 kommentarer