Jag attackerar min Femtonåring med frågor om hur man idag revolterar mot sina föräldrar. Han berättar om emo (med vederstyggligt plural: emos) som färgar håret svart, svärtar ögonen och har svarta kläder (tajta brallor) med röda detaljer och helst converseskor. Tydligen vill emosarna inte själva kallas emo utan bara ”alternativa”.
– Om du skulle vilja revoltera mot oss, hur skulle du göra då? frågar jag honom.
– Va? Varför skulle jag vilja det? svarar han och pekar på först sina jeans och sin hoodie och sedan på mina exakt likadana jeans och identiska hoodie.
– Alltså, du vill ju inte vara som vi töntiga vuxna – hur skulle du kunna markera det?
– Ok … öh, propellermössa och alldeles för små kläder?
Hopplösa unge. Swingpjattar och nalensnajdare gled ju runt i stora kavajer och hattar på 1930-talet – ska jag kanske tipsa honom?
Mods år 1964.
Raggare, skinnknuttar, mods, punkare, hårdrockare, syntare, hipphoppare och den mystiska grupp som nu har jeansen på halva rumpan har följt – alla för att (väl?) irritera den äldre generationen. Långt hår, yviga polisonger som går vilse i mustaschen och borttappade bh:ar har förstås följts av rakade skallar och en och annan strut- eller balkong-bh.
Nyss lärde jag mig att det i början av 1900-talet fanns en ungdomsgrupp som hette Wandervögel (ja, plural med umlaut). De levde sunt och enkelt och idkade friluftsliv och sjöng trevliga sånger i protest mot den äldre generationens konstlade, tillgjorda liv. Nämen så trevligt!
– Nä nu jävlar ska jag irritera mina föräldrar!
– Ja! Låtom oss tillsammans sjunga en sång och gå en promenad!
Så, ack bloggläsare, hur har ni revolterat?
Jag själv och mina barn är dåliga revoltexempel. Jag skolkade visserligen under tre månader den första terminen i gymnasiet, och visst hade jag supersnäva jeans … men annars är det ont om rebellerfarenheter. Den djefla mannen revolterade genom att tvinga sina föräldrar att inte titta på tv. Det värsta jag kunde ha gjort mot mina föräldrar hade nog varit att konsekvent stava fel eller strunta i regeln om dubbelt supinum.
Om detta hade varit mina föräldrar hade jag bara behövt kamma mig och stryka en knytblus.
Ordet ”hiphopare” (se ovan) stavas inte med fyra s fyra p. Men det tycker jag att det ska.
Tillägg:
Man lär sig massor om emosar i kommentatorsbåset.
