Som ni vet är jag mycket digital. Ni kan kalla mig Digital-Lotten, för jag är ofantligt förtjust i datorer och mobiler och Google – och nästa vecka ska jag minsann till en AI-konferens i Lund.
När den digitala världen inte riktigt var uppfunnen och jag jobbade som redaktör på Nationalencyklopedin, var det jag som pillade med printern och fixade faxen, för jag gillar att grejja med grejer. Vi hade förvisso IBM-datorer med gröna bokstäver på svart bakgrund och en blinkande, grön fyrkant till curser – men särskilt lattjo var det inte att jobba med detta verktyg.
Så kom då den välsignade mejlen och datorer med mus, följda av sökmotorer – och resten av den historien känner vi ju alla till. En dag år 2000 berättade jag för 23 personer på en föreläsning om svenska skrivregler att det fanns en ny sökmotor som hette Google. Några av deltagarna beskrev detta senare som ”ett minne för livet”. (Själv minns jag tydligare första gången jag såg något förutom muspekaren som rörde sig på skärmen.)
Nu har alla de fem barnen gått ut skolan och läxorna är ett minne blott – men fyttisjuttsingen vad vi har kämpat med dessa helvetiskt idiotiska skolarbeten som grundar sig på obegripligheter och sooooom jag klagade och svor ve och förbannelse över dessa läxor. Idag håller många med mig. Jag minns vansinnesuppgifter som denna, som yngste sonen fick i sexan:
”Vad vet du om Leonardo da Vinci? Sök reda på information på internet.”
Efter en timmes gråt och tandagnisslan (han visste inget om da Vinci och kunde inte sålla bland all info) slog jag upp detta universalgeni i den tryckta NE och lät grabben läsa där istället. Mycket besviken kunde jag dock konstatera att den spegelvända handskriften inte nämndes där.
Digitaliseringen får lätt skulden för sånt här, men det kunde lika gärna vara nåt annat det var fel på, kanske
- lärare
- samhället
- lärarutbildningen
- politikerna
- rektorerna?
Jag läste att ”Regeringen river upp Skolverkets plan för digitalisering i skolan”, vilket innebär att Skolverkets plan för att öka digitaliseringen inte blott kritiseras av skolministern, hjärnforskare och barnläkare samt föräldrar, utan även av 58 av varandra oberoende forskningsinstanser. Wow, liksom. Forskarna konstaterar utan undantag att ”barn förstår mer om de läser riktiga böcker och att de lär sig mer om de skriver för hand”.
Därför vänder jag mig nu till några av de ungdomar som jag umgås mest med: tre universitetsstuderande, två doktorander, en kurator, en internetguru och en civilingenjör. Läs nedanstående även om det ser maffigt och tjockt ut. Jag har lagt in lustifikationer här och där så att ni ska hålla humöret uppe: kreativa, amerikanska skolelever som löser prov och hemläxor på ett annorlunda sätt.
Men nu till min uppmaning och fråga till ungdomarna!
– Berätta nåt digitaliserings-relaterat från er skolgång! Är vi överdigitaliserade anno 2023?
”När jag gick i högstadiet (2009–12) gav man ut iPads till eleverna som behövde gå i sommarskola. Tanken var att det skulle underlätta i undervisningen, antar jag. Tvärtom: det blev bara en distraktion eftersom de endast användes för att spela Temple Run på. Om jag inte minns fel fick man också köpa loss paddorna för en mindre summa. Vi andra som inte gick i sommarskola fick dela på en datorsal som bara hade minidatorer som körde Windows Server 2003. Men jag var glad, för minidatorerna (egentligen serverdiskar) var också kul. De var proppfulla av virus och annat malware som folk hade laddat ner – bland annat ”Fun planet”. Vi brukade köra Super Smash Bros (första spelet) på rasterna, i ungefär en frame per second. Vi kallade det för ”smash-schack” eftersom varje slag tog ungefär en minut.”
– Åhå. Undrar hur man smidigast uttalar ”smash-schack”.
”Jag tror jag gick i skolan före överdigitaliserings-eran. Vi hade i gymnasiet 2007 en nymodighet vid namn SkolSoft där man kunde se sitt schema, sjukanmäla sig och se vilka läxor man hade, om nu läraren hade tagit sig tiden att lägga upp det vilket inte var en självklarhet. Väldigt kompakt och funktionellt gränssnitt med pyttelitet typsnitt.”
– Det heter SchoolSoft, och finns fortfarande. Det ser nästan likadant ut också.
”Jag är också före överdigitaliseringen! Ett exempel på det är formatet på exams, alltså de slutprov som skrivs på IB-programmet de sista veckorna på det sista året. (Allt man har lärt sig under gymnasiet komprimeras till tentor. Alla IB-elever i hela världen skriver dessa examensprov samtidigt, och alla får samma frågor. Proven rättas av okända examinatorer som kan sitta var som helst i världen. Alla elever får ett unikt ID som man skriver på alla prov och papper – det är förbjudet att skriva sitt namn på pappren, då kan man bli underkänd. (Betyget baseras på hur det har gått för alla som har skrivit provet enligt en standardiserad kurva.)
Man hade ju kunnat tänka sig att lärarna år 2012 kunde skanna in elevernas prov och skicka dem till examinatorerna. Men nej – ALLA prov skickades per snigelpost. På våren, före exams, gjorde vi ”Mock Exams” som ett slags säkerhet om en postbil exempelvis skulle fatta eld eller posten skulle komma bort på nåt sätt. I så fall skulle resultaten på dessa ”låtsasprov” gälla för det slutgiltiga betyget.
En annan sak som inte var digitaliserad: på universitetet satte lärarna upp allas tentaresultat på en anslagstavla i trapphuset. Det räckte att veta nåns födelsedag och initialer så kunde man räkna ut vad denna hade fått på tentan. Både tentapoäng och betyg!
Oj, jag tror inte att jag svarade på frågan.”
– Johodå! Allt är av intresse!
”Jag brukar väldigt ofta ta upp detta ämne med mina kompisar på skolan. Det som är så intressant är att alla håller med om att digitaliseringen och sociala medier har skapat mer problem än vad det har löst. (Exempel: i sjuan skapade någon i min klass ett fejk-konto och skrev till en klasskamrat i mitt namn.) Om jag kunde ändra på något i min barndom, skulle jag se till att jag inte rörde en padda eller en mobil förrän jag var typ 15. Det har såklart varit bra att vi har haft tillgång till all information via nätet, men samtidigt betyder det att vi har tillgång till all skit också.”
– Dina föräldrar skulle ha ryckt paddan ur händerna på dig!
– Ja, varför gjorde ni inte det?
– Eh.
”Jag märkte inte av det så mycket i grundskolan, men när jag började i gymnasiet störde jag mig på att mina nya klasskamrater plockade fram sina mobiler så fort det blev rast. Det gjorde det mycket svårare att lära känna folk på den nya skolan när de satt och skrev till sina gamla kompisar.
Om jag tittar utanför skolan och mer på livet i övrigt, så tycker jag att det är synd hur hjälplösa vi blir utan mobiler. Av den anledningen brukar jag se till att inte använda mobilen som verktyg till allt. Till exempel undviker jag att köpa tågbiljetter i mobilen om det går, för att om den tar slut på batteri är jag körd.
Men samtidigt är det ju helt fantastiskt. Folk kan jobba hemifrån för att tillbringa mer tid med sina barn, människor som känner sig ensamma kan hitta vänner på internet, fler kan dela med sig av kreativa verk på till exempel Youtube – och om man är osäker på om något är sant eller inte kan man lätt kolla upp det.
Jag såg en kortfilm idag och insåg att förr kunde man (nästan) bara nå ut till folk via film om man var anställd på ett företag och arbetade med deras filmprojekt. Låt säga att jag vill skapa en en timme lång video om palissader på medeltiden. Ingen filmstudio hade ju gått med på att publicera den på 1970-talet, men numera kan jag bara lägga upp rubbet på internet och nå ut till nördar med samma intresse.”
– Tänk om Youtube bara försvann en dag. Ploff ba. Och inget ersatte.
”En annan sak! Många yngre har jättedålig handstil numera, det är svårt att rätta tentor emellanåt för att det faktiskt inte går att läsa vad personen försökt skriva.”
– Åh! Ja! När jag vikarierade på Mälardalens universitet fanns det en elev som fick dispens för att skriva tentan på datorn till skillnad från alla andra just på grund av detta!
”Jag håller med om handstilsproblemet – min erfarenhet är dessutom att detta är starkt kopplat till kön, av någon anledning. Nästan alla mina kvinnliga elever skriver prydligt, men med snubbar kan det se ut precis hur som helst.”
Nu har jag inte någon slutkläm här som löser alla världsproblem och ser till att skolan funkar bättre än den gör idag. Även jag gick ju i en galen skola med konstiga idéer (som att vi inte hade något fastställt schema utan fick ha vilket ämne vi ville när vi ville) där nästan allt vreds åt det politiska hållet. Mer än en gång blev vi tillsagda att delta i demonstrationståg mot än det ena, än det andra. Min stackars handstil är förfärligt ful eftersom jag fick lära mig ”den nya” (skolöverstyrelsestilen) på våren i fyran, och jag är inte alls bra på geografi eftersom mina lärare inte prioriterade detta OÄ-ämne.
Nu får ni gärna berätta i kommentatorsbåset om er skolgång och hur ni upplever digitaliseringen! Kan ni betala räkningar, sätta på tv:n, köpa tågbiljetter, beställa receptförnyelse på 1177 och dessutom förstå hur skolplattformerna funkar?
