Jag kom på en bra idé, som jag sedan förkastade när timmarna försvann i ett slukhål bestående av spackel, bits, Lidl, Ica, kycklingfiléer och en obegriplig läxa samt en lampskärm. (Jag hade tänkt fotografera och blogga om galenskapen i vårt hus och som den sista delen i ”sju 80-talslåtar på sju dagar” då associera till Our House med (tadaa) Madness.)
Men den sjunde låten på sju dagar blir faktiskt en helt annan eftersom att lyssna på en låt med Madness är som att äta ett chips, en pepparkaka eller bara se ett enda avsnitt av ”Vänner”. Det går inte. Bara en till. Och en till. En halv till?
Slukhålet blev större och större och Madnesslåtarna bara fler och fler. Trallala och humdidum, nynnelinynn. När jag hade sett och lyssnat på ”One Step Beyond” (videon finns lite längre ner här), tappade jag totalt fokus och började som en vansinnig associationsgoogla hur spretigt som helst på
- John Hughes
- The Brat Pack (Emilio Estevez, Anthony Michael Hall, Rob Lowe, Andrew McCarthy, Demi Moore, Judd Nelson, Molly Ringwald och Ally Sheedy)
- The Rat Pack
- The Brit Pack
- The Young Ones.
För titta vad som dyker upp här!
Det är ju ”the nutty dance”! Som ni alla (väl?) har sett i en av världens allra bästa filmer. I alla fall en av de bästa som hade premiär på 1980-talet. Eller i alla fall 1985.
Alltså: sista låten blir en av ljuvliga minnen full låt – ”Don’t You Forget About Me” med Simple Minds – här illustrerad med klipp från filmen. Och kolla: med Madness-killarnas danssteg!
(Dansen kommer vid 4:45.)
Den pågående galenskapen i vårt hus får vi helt enkelt ta en annan gång; kanske när jag är färdig med den nya lampskärmen som egentligen är en idrottspokal från 1930-talet. Eller när de målade mattorna är ommålade. Eller kanske när vi hittar den försvunna, mögliga smokingen.
50 kommentarer
