Sista steget före trappan trampar jag på en ond legobit. Men jag kurar bara ihop och slappnar av när jag som barnvagnarna i Potemkin och The Untouchables duhuhuhunsar nerför trappan.
–Nämen jippi, säger jag när jag till slut landar, stönar lite och känner att ena örsnibben är blodig.
Det där örhänget som rycktes loss kan jag kanske hitta senare. När jag försiktigt rör mig in mot köket, tar jag i förbifarten med mig en gaffel som ligger på hallgolvet. Den ska jag lägga på sin plats i en låd… vänta, vad är det jag ser i ögonvrån? Aha! Dödskalleskon som Fyraåringen har letat efter! Den tar jag också med mig på min färd mot köket … men någonting stör min koncentration så att jag i dörröppningen skrapar axeln mot en utstickande panelbräda.
– Huff! stönar jag, grimaserar lite och konstaterar att köttsåret på armen ju bara är ett par centimeter djupt.
Molnen hänger även denna morgon så lågt att jag nästan hukar på väg ut mot brevlådan för att hämta morgontidningarna. Jag spanar mot grannarna som är irriterade på våra barn och vår studsmatta och förmodligen även oss. Inget gevär i sikte. Men … men … men jag hör gnisslande däck i fjärran. Och där kommer bussen på fyra av sina åtta hjul i kurvan!
– Det här är en 30-väg, m*therf*ck*r! vrålar jag … men rösten dränks i vägdamm och cementklumpar som viner förbi mig och krossar brevlådan.
Livet är hårt. Jag drar ut en vass sten ur mitt bakhuvud, plockar upp tidningarna från marken och ställer upp fem omkullvälta cyklar på sina svaga små stöd. De kommer att falla igen, tänker jag och ser mitt eget blod droppa ner på tidningen. Äh. Mitt uppdrag är att rädda världen och sedan äta frukost, och det kommer jag att klara av.
– Lotten, är du ok? Du ser lite trött ut! ropar någon långt borta.
– I’ll let you know in a minute.
– Aj vad det är lätt vaddå, varför pratar du skånska?
Jag spottar ut en tand och ruskar på mig lite. Nu ska jag bara kolla mejlen också. Wow, oj, kolla vilket konstigt gränssnitt, det är en massa upploppande fönster med ramlande rader av bokstäver!
– Oh no, världens undergång är nära! Kom, vi åker till undergångens centrum! ropar jag och springer mot bilen som ju har tappat sin handbroms och därför kommer att köras på ett för publiken mycket spännande sätt.
Plötsligt stannar jag mitt i steget. Nej. Mitt blodsocker. Jag måste äta frukost. Nu.
————————–
Lycklig fotnot
Jag såg Die Hard 4 igår.
Khakifärgat mode i Die Hard 1988 och 2007.
