Flera gånger under midsommarafton (igår) ställde jag frågan “men var ÄR alla människor?”, och det visade sig att jag inte var ensam om att undra.
Några gånger under åren har vi åkt till Stockholm för att träffa kompisar, och då funnit att vi var helt solo i huvudstaden. Andra gånger har vi varit i Dalarna, där alla andra också var. Men hur var det igår – ungefär 100 dagar efter den stora nedstängningen?
Jotack, bra. Vi har ju turen att bo nästan på landet (well, i ett helt normalt villaområde) och inte i en liten lägenhet utan balkong på Söder. Så vi kallade samman dem vi vanligtvis umgås med – familjen och två spanjorer – och fyllde på med
- en basketcoach som sedan två veckor är hitflyttad från Östersund
- en utarbetad sjuksköterska
- ett basketproffs som skickades hem från Irland i mars.
Kolla hur tomt det var i centrum tidigare på dagen!
(Jag cyklar alltså, och klickandet man hör är plattorna som sitter lite löst och sladdrigt.)
Men gårdagens stora begivenhet var att jag skulle baka en fantastisk foccacia. Jag är en van brödbakare, så det skulle inte vara några problem.
Det gick faktiskt att äta, men jag grämde mig våldsamt och försökte intensivt att inte på värdinnors vis beklaga mig – genom att faktiskt fylla munnen med bröd.
Vi hade det bra och spelade kubb (alla höll sams) och kollade på fopollsmatch (Barcelona med Messi) på en ärvd tv-skärm som glider runt i huset och i trädgården som en osalig ande.
Klockan midnatt satte sig den djefla mannen ute i busskuren och spelade gitarr, varpå ett sällskap på runt tio person slöt upp och dansade i drygt en timme. Idag har vi alla träningsvärk och svullna fötter och funderar på att investera i stödstrumpor.
Jag kan faktiskt inte minnas en mer perfekt midsommarafton. Naturligtvis förstår jag att vi är lyxlirare på vår kant med trädgård och avståndstagande polare – och ska kanske inte fläka ut oss på skrytvis – men berätta gärna hur ni hade det!
42 kommentarer
