Det absolut jobbigaste jag har gjort var att springa ett millopp i bedrövliga skor. Vilket kan jämföras med att föda barn, men då slapp jag i alla fall skavsår.
Lite jobbigt var det när vi hade så ont om pengar att de fem barnen fick nässelsoppa från trädgården och stulna rabarber från grannarna. (Det finns dock ett och annat att säga om det minnet. Vårnässlor skördas sällan samtidigt som rabarber, och varför skulle jag palla rabarber när jag har egenodlad? Well.)
Men nu blir det jobbigare än jobbigt. Idag klockan halv tre tog nämligen regeringen sig samman och ställde sig med kollektivt rynkade pannor och sa att vi skulle sluta gå på biblioteket.
De föreslagna restriktionerna var förstås fler än så, och beror på att corona galopperar värre än nånsin genom befolkningen. Framför allt bör vi inte samlas fler än åtta personer i ”allmänna sammankomster”. Detta är bara förslag från regeringen (men som förmodligen kommer att klubbas igenom på torsdag).
Men … bibliotek? Jag kliar mig på hakan, tänker på biblo och funderar på hur farlig den miljön egentligen är när det gäller virusspridning. Jag går in, letar upp min bok, lånar den i automaten och går ut. Men okej. Jag ska göra mitt bästa.
Så. Vilka får problem nu?
Restaurangnäringen lider och vill att restriktionerna ska vara slappare. Skolungdomar vill ha mycket hårdare restriktioner. Några vill ha tydligare anvisningar och striktare krav på att reglerna följs medan åter andra tycker att laissez-faire-mentalitet är rätta vägen att gå.
Ingen är helt enkelt överens. Jag är fullständigt oöverens med mig själv eftersom jag
- väl borde få träna basket i jättestora hallar där vi kan hålla tio meter mellan spelarna
- aldrig i livet skulle gå fest eller ens glöggvisit
- är komplett obekymrad när jag handlar mat med folk som inte vet vad avstånd är
- inte åker bil med folk utanför familjen
- gång på gång biter i handskarna när jag ska ta av dem
- hellre går i en timme än sätter mig i en buss full med skolbarn.
Men okej.
Nu stundar nya tider. Om vi blir coronasjuka ska vi med gott samvete kunna säga ”jag gjorde ändå mitt bästa”. Som i våras:
Julklappsutdelning ute på en av stans alla konstgräsplaner kanske hade varit nåt?
Uppdatering! Emanuel Karlsten har översatt den här fimsnutten som den tyska regeringen har gjort. Den visar på allvaret vad gäller smittspridningen – och gör det mycket väl.
34 kommentarer
