Under den gångna helgen var jag och barnen samt några av de mer frekventa i kommentatorsbåset på arbetsläger i Horndal. Vi åkte två timmar norrut och röjde och klippte och lärde oss att knyta fast död mans grepp på en gräsklippare samt åt semlor till frukost.

Det tog ett tag, men bortåt lunchtid kände vi oss lite hungriga igen.

Men nu tar vi oss tillbaka till juni 2016, när vi fick ett presentkort på något fantastiskt:

LÅNA EN SPRILLANS NY, 7-SITSIG BIL UNDER EN HEL HELG!

MEN FÖRE DEN 30 NOVEMBER 2016!

Under halva sommaren och nästan hela hösten försökte jag få ihop familjen så att vi kunde åka på äventyr. Men det var hela tiden basketmatcher, tentor, jobb, prov, jobb, prov, tentor och basketmatcher i vägen för vår stora bil-lycka. I slutet av december kontaktade jag någon någonstans och bad om att snälla raaaaaara kan ni förlänga presentkortet till siste januari?

– Javisst! Inga problem!
– Hurra!
– Men du vet väl att det inte går att låna en sjusitsig i Eskilstuna? Då får du hämta den på ett utlämningsställe i Stockholmstrakten.
– Huh … vabaha?

Där tappade jag totalt styrfart: finbil och huppegupptäcktsfärd med alla-alla-alla var ju min drömbild. Så gick månaderna och januari flög förbi lika snabbt som februari och andra deadlines som också swoschade förbi oss. Tentorna, jobben och basketmatcherna stod som spön i backen, tills jag närmare midnatt i torsdags slogs av insikten att våra två sekruttbilar har så många skavanker att de faktiskt  inte tar sig ända upp till Horndal. Vad göra?

Jag knattrade ett snabbt mejl till biluthyraren som jag försökte charma i höstas, och fick tidigt på fredag morgon svaret:

”Om du bokar bilen som du ska ha, mailar mig bokningsbekräftelsen så ska jag ordna så det löser sig.”

Heureka! Därför gled vi under helgen fram i en bil med startknapp!

Man stoppar in larmklumpen i ett hål och trycker på startknappen och PANG, mullrar bilen igång!

Nu undrar ni som läser här kanske vilken planet jag har bott på de senaste 20 åren och varför det är så fascinerande med en startknapp? För det har ju ni haft länge, så länge att det har börjat bli lite trist. Ni tänker lite försiktigt sinsemellan:

– Är hon lika glad i fönsterhissar?
– Sicken väldigt tydlig DIESEL-lapp.
– Vet hon ens att bilar numera har en sjätte växel?
– Undrar om hon tankade DIESEL.

Här ser man inte mitt minspel, men jag är hög av bil-lycka.

Att köra sådana här vidunder är faktiskt som att resa in i framtiden. Farthållare, automatiska vindrutetorkare, piiiiip när man rullar ner i diken eller kör på träden i vägrenen och banne mig kom inte bilen med bra musik också!

Inte förrän efter ett tag fattade jag att Sjuttonåringen hade använt blåtand och sett till att det var en av våra spellistor som dönades ut i bilens högtalare.

Det gamla uttrycket ”det är många grejer på en plog” kan slänga sig i väggen. Man hinner inte ens titta på vägen och omkringtrafiken eftersom det finns så mycket att fokusera på inne i bilen.

Alltså, kolla designen på fläktknapparna!

Efter 30 mil och fyra timmars körning tankade vi bilen (med DIESEL) för 130 kronor, vilket med våra gamla bilar hade tagit oss ungefär fram till kommungränsen. Körande vår fina HEJ-bil (som vi fortfarande gillar, men inte riktigt kan lita på) tittade jag på alla andra bilar med nya ögon. Inte så lite von oben:

– Gammal bil. Pffft.
– Åh, ny bil, finbil, puss.
– Usch, sicket gammalt skrälle. Miljömarodör.
– Titta, den där har nog också DIESEL.
– SLÄPP FRAM MIG, MIN BIL ÄR NYARE ÄN DIN!

Det är nog lika bra att jag inte är världberömd och rik. Jag hade definitivt varit odräglig i kön in till Café Opera.