”Familjen Adams” var från början en tecknad serie av Charles Addams, men den enda variant som jag har tittat på är den svart-vita tv-serien som sändes i USA 1964–66.
Den som liksom jag är lite nostalgiskt lagd, kommer att gilla introt här:
Hur jag såg Familjen Addams har jag ingen aning om eftersom den började sändas när jag var för liten och mamma och pappa för den delen inte ens ägde en tv då. (Bevisminne: vi gick hem till en granne på Vildanden i Lund för att titta på månlandningen 1969. Jag somnade.) Men den gick väl kanske i repris på 1970-talet?
Ted Cassidy (1932–79), som spelade betjänten Lurch, var 206 cm lång och (förstås) basketspelare. Men han var så mycket mer, och det måste jag ju lista här eftersom man istället för kungalängder och den nu kraschande börsen i Kina kan fylla hjärnan av komplett onödig information. Den långe Lurch var nämligen ett geni!
- Han började tredje klass när han var sex år och gick i alltså i åttan när han var elva (och då 185 cm lång).
- Han hade en sagolik röst, och kunde även sjunga och spela flera instrument (även om han inte spelar cembalon i Familjen Addams på riktigt).
- När han spelade collegebasket snittade han 17 poäng och 10 returer (vilket är bra).
Försök att ignorera de fullständigt hysteriska, pålagda skratten och kolla nu när Lurch lär sig att dansa:
Denna dans spred sig som en löpeld (dåtida uttryck för det nutida ”Youtube-succé”) och vips, skapades ”The Lurch”, som Ted gärna visade upp i alla amerikanska musikprogram. Han verkar inte alls ha varit ledsen för att han faktiskt (med mina mått mätt) utnyttjades, utan tyckte om att ”ha kul”.
– Vilken roll vill du bli ihågkommen för? undrade en intervjuare.
– Jag vill inte bli ihågkommen för något! svarade Ted.
Förutom rollkaraktären Lurch och den där dansen, gjorde Ted Cassidy röster till hur många tv-serier (bl.a. speakerrösten och morranden i Hulken) och reklamsnuttar (med Wilt Chamberlain!) som helst. Och så fick han jobba med Boris Karloff och agera mot Paul Newman!
Ted Cassidy dog efter en relativt enkel hjärtoperation som följdes av komplikationer, men jobbade in i det sista. Bland annat med en totalt och komplett icke-charmig reunionversion av Familjen Addams från 1977. (Titta inte.)
Men den här är finfin – den ska ni njuta av:
Sensmoral: det är bra att vara basketspelare.
(I förra inlägget skrev jag om ett illa skött hotell; i kommentatorsbåset diskuterades därför fiskbullar. Om jag nu skriver om en sedan länge död skådespelare kommer kommentatorsbåset förmodligen att diskutera skosnören.)
66 kommentarer