Förnicklade Dürer till att ha ett krångligt tyskt y i namnet. Den här texten höll inte på att bli till bara för att ü:et kräver så himla mycket koncentration och förvånansvärt ofta blir ett û.
Men idag, den 7 januari, är det lite av en Albrecht-dag (see what I did there) eftersom det var på just detta datum år 1514 som han, Albrecht, blev färdig med gravyren ”Melencolia I”.
Det är särskilt den magiska fürkanten i övre högra hörnet som har imponerat på mänskligheten. På nästan samma sätt som att meningen med livet är 42, är summan av alla rader kors och tvärs i denna kvadrat 34.
Men det finns mer, kolla t.ex. på hur 1, 4, 13 och 16 i hörnen blir 34. Och si på fan; även det då aktuella årtalet är med …
Om man tittar på NE:s artikel om Dürer (nu kom jag på att jag ju kan kopiera och klistra in hela namnet!) och översätter den till mitt eget liv, ser det ut så här:
Lotten gick i språklära på hos sina rättstavande föräldrar och präglades till stor del av resorna till Frankrike, Västtyskland, England, Danmark, Östtyskland, Belgien och Luxemburg under sommarloven. Åren 1982–83 företog Lotten sin gesällvandring till USA, då särskilt i Texas och Iowa samt Arkansas. Lottens intensiva julkalenderstudier av bl.a. författare saknar motstycke i den samtida bloggkonsten, se >Dürer.
Nja, okej, det står förstås lite mer om Albrecht Dürer (1471–1528) i NE, men det är fasligt stort fokus på hans resor. Samtida med honom var Leonardo da Vinci (1452–1519), som mest åkte mellan Florens och Milano (noggrant angivet i NE). Och hejsansvejsan vad otroligt fabulöst fantastisk deras konst var dåförtiden – och är än idag.
Båda två jobbade de i olika material med olika metoder och båda inspirerades av vetenskapliga rön och jag tänker, nej jag skriker:
– FLY MIG EN NUTIDA FABULÖS KONSTNÄR SOM INSPIRERAS AV VETENSKAPERNA!
Det finns en mängd analyserande jämförelseutredningar om Dürer och Leonardo dü Vinci, men en sak missar alla forskare: att fastslå att den förre hade gigantiska händer och en förtjusande frisyr under nattmössan.
Äsch, nutiden är ju inte renässansen, kom jag på nu, och bestämmer mig för att inte vara konstsur. Genierna idag är ju upptagna med att få livspusslet att gå ihop, distraheras i kontorslandskap och leta efter extrapriser.
Hm. Apropå noshörningar.
Förresten.
Ni vet hur alla foton måste ha fotografen nämnd och man måste betala dyra tusenlappar om man publicerar en svartvit bild på Ingemar Stenmarks mössa 1977 (näää ja ä int’ bitter), men att textstölder räknas som okej sampling? Apropå noshörning (igen), får inte Jan-Öjvind Swahn nån cred alls för den här finfina bildtexten som jag inte har nämnt på säkert ett helt decennium.
