Hoppa till innehåll

Dag: 10 juli, 2008

Gurkburk? (uppdat.)

Sniglar! Igen! (Foto: Lisa Förare Winbladh.)

Bloggburk?
Burkblogg?
Gurkblogg?

Nördbloggträff!

Jag har hamnat i ett kök där man talar om att man kan hysa otillständig åtrå till sin nästas burk. Alla har med sig floder av vin, röda kinder, enorma smaklökar och en i mystiskt papper inslagen burk. Alla lämnar en burk och får ta en ny – men man får när som helst under kvällen approchera någon och ta dennes burk. Lisa rabblar burknamn som får mig att känna mig som en Tomas Brolin i ett bibliotek.

Några av burkarnas innehåll är: pickled mud fish (poisson mud prepare), finska inlagda riskor (som fick hela församlingen att gå i spinn och kliva över lik), kastanjer, amla in sugar syrup (som smakar som ett omoget plommon och när barnen i Indien inte får äta godis, tar de en tugga av detta och sedan när de dricker vatten, smakar vattnet socker, naaaaw!) gräsgelé, inlagd bananblomma, black balsam, krabbpasta, italienska minimusslor och apelsinmarmelad från mormors skafferi samt inlagd gurami.

Mitt nästa projekt måste vara lika absurt som detta. Jag kan kanske nästla mig in i ett omklädningsrum för hockeyspelare? Spionera under ett pokerbord? Dansa naken på Eiffeltornets topp?

Glömde ju att rapportera om picknicken. Närvarande: Anna, Annika, Stationsvakt och Kulturbloggen.

Detta (och annat) åt jag på bloggpicknicken: runda saker. (Korvarna i bakgrunden var bara halvrunda.)

Det där champagneglaset släpade jag på (och använde) hela dagen. Det höll för allt – ända tills jag nu satte mig på det. Hemma i sängen. Knäckebröd på lakanen är ingenting mot detta.

Om man jämför Lisas matbild allra längst upp med min matbild här, kan man lägga märke till att Stationsvakts snus inte är med på hennes.
Share
34 kommentarer

Stilpolisen rycker ut

Jag har ju tidigare påstått att detta är Jan Guillous stil (om Hamilton hade dansat):

Kalle nickade bakåt att han var klar. De tre kamraterna såg förbluffat på varandra åt positionen Kalle hade valt. I samma ögonblick som maskineriet där nere låste fast golvytan snurrade Kalle runt och drog fram sitt tunnband mitt i nigningen. Sen i den fortsatta rörelsen sjönk han ner i något som i ett notationssystem närmast skulle kallas ”hukande skjut med stöd” och sköt iväg i två hopp i tät följd efter varandra och sen ytterligare tre hopp efter en kort paus. Därefter vände han sig tillbaks till sin utgångsställning och därefter, som det föreföll efter en evighet, hade sju sekunder gått.

Och visst har jag påstått att detta är Liza Marklunds stil:

Vaknade med dunkande smärta i huvudet. Med min tunga arm slog jag numret till min kompis Stina Dacke som gör feminina soffprogam i en av Kabelkanalerna, klev ur sängens bedövande värme och satte mig på golvet. Någonstans klickade det till i mitt huvud, tröttheten tog skruv. Inget svar? Jag lyssnade ett par sekunder till linjens tystnad innan jag suckade och la ner luren.

Så. Stil är stil. Nedanstående stil är lika fel som någonsin bruna skor till svart kostym:

”Tramsfilmer” på min ära. (Insändare i SvD 10/7 2008.)

Nä. Nu åker jag på bloggpicknick.

Share
15 kommentarer