Min baddräkt är verkligen jätteful. Själv är jag jättesnygg förstås, det är bara baddräkten som är ful.
Den saknar uppfluffningsmekanism för bysten, den är flammig för att den har blekts av badhusklor och tvättmedel och högra benhålet har tappat resåren medan den vänstra inte åldrats det minsta. Den följaktligen höga skärningen på högersidan var högsta mode på 80-talet. Alltid nå’t.
Min mans badshorts har däremot bara tappat sin innerbyxa, vilket lär vara bra för fertiliteten. Det är synd att vi tjejer inte brukar sukta efter blottande karlar, annars hade han haft klasar av tjejer runt anklarna. Alla skulle de ha spanat upp i makens badbralla och skrikit av förtjusning då och då.
På stranden vid vår svarta badsjö sitter jag som en Bauersk mö och stirrar ner i vattnet. Barnen hoppar och skuttar runt mig. Jag räknar:
– 1-2-3-4-5 med melodin till City Boys låt 5.7.0.5 från 1978. Bra, alla mina barn lever.
– Mamma jag vill bajsa!
– Moa har sand i håret!
– Nej, det är inte sand, det är bajs!
– Uääääh. Moa har bajs i håret!
Det har hon inte alls. Jag har nämligen en ful baddräkt och sitter stadigt där jag sitter. Inga barn behöver min hjälp just nu, så är det.
– Mamma! Oskar hostar!
Där ute i vattnet står en naken Oskar, snart sex år. Han hostar så det kommer sjövatten ur näsan. Han håller helt klart på att kvävas. Utan att jag hinner tänka på fula baddräkter och stelnande resårer, hoppar jag upp, älgar fram till sjöbrynet så att jag skvätter sand i leverpastejmackor och kaffemuggar runt omkring. Det känns som om jag rör mig i slow motion samtidigt som jag utstöter ett urmoderligt ultrarapidsljud:
– Uuuiiiiååååskaaaarrrrrrr!
Oskar tittar förvånat upp på sin ömma moder, som står framför honom i ful baddräkt. Nu är ju Oskar inte en man som bryr sig om huruvida mammas baddräkt är ful eller ej, eftersom han ännu inte ens insett poängen med badkläder. När han i höst börjar på lekis kommer han att ha klasskamrater som konstaterar att de såg honom nakenbadandes under sommaren. Nåväl.
– Vad är det mamma? svarar Oskar och torkar leende upp snoret i håret på sig själv.
– Du fick en kallsup, va? säger jag och låter helt lugn och inte det minsta orolig.
– Nej, den var väldigt varm.
– Vad bra, säger jag och tänker på varma supar med ärtsoppa samtidigt som jag går upp mot vår filt, handdukshög, äppelskrott, vattenflaskor och 144 sandaler.
Väl framme sjunker jag ner och lägger mig så att endast den fina sidan av baddräkten syns. 1-2-3-4-5. Bra, alla lever.
Jag fortsätter att räkna till fem samtidigt som jag får en lysande idé. Tänk om jag skulle ta av mig topless! Då lär väl ingen lägga märke till min flammiga baddräkt, ihopvikt under magen? Under hela 1980-talet var ju alla utan bikiniöverdel! Ja! Fast vad skulle omgivningen säga? Kanske:
– Tanten har glömt att klä på sig!
– Men mamma! Klä på dej!
– Ammar du fortfarande Sigge?
– Men Lotten, vad snygg du är … är det någe nytt med håret?
Kanske inte ändå. Jag sneglar runt omkring och kollar vad badfolket har på sig. Upptill har tjejerna bikiniöverdelar med geléinlägg, nertill har de ofta fladdriga shorts. Killarna slipper gelé, men ska ha enormt långa badbrallor som har dålig midjeresår och därför halkar ner så att kalsongerna syns. Kalsongerna? Javisst, man ska ha kalsonger under badbyxorna numera. (Olle – och hans bihang – är på alla sätt och vis helt ute.)
Nu vet jag vad jag ska göra för att framstå som cool med min dassiga baddräkt. Jag ska ha heltäckande trosor under baddräkten, och så får dessa benkläder skymta fram i det stora benhålet. Asymmetri är stort på catwalken i Paris, har jag hört.
©Lotten Bergman 2003
[…] För på stranden är det i alla fall min värld så att jag ger fullständigt sjutton i hur alla andra ser ut. Jag bryr mig väldigt mycket om att alla barn som jag har med mig fortfarande lever och inte alls huruvida jag ser bra eller inte bra ut i andras ögon. För de tänker faktiskt inte på mig, utan på sig. Har jag bestämt mig för. (Man kan om man vill läsa ett tio år gammalt kåseri om min då fula baddräkt.) […]
Detta är i strikt mening inte ett blogginlägg utan bara ett gammalt dammigt kåseri. Åh, det var tider det.
Annars borde den här låten passa bra att räkna barn till. För dig alltså.
Själv måste jag väl räkna barn till den här. Där har de förövrigt baddräkter med konstig skärning, kombinerat med skor och ibland strumpbyxor (!). Är det den kvinnliga varianter av synliga kallingar?
Iiiirrrk, den där Brittanlåten var bland det mest mystiska … Oj vad den kommer att åldras inte med välbehag. Hon har ju sådana vansinniga problem med håret! Och uuuut med tungan! En gång till! Och en gång till! (Jag satt fascinerad och tittade hela låten igenom.)
Fast den där tunggrejen har väl alltid varit hennes (eller hennes videoproducenters) kännetecken? Vilket i och för sig inte gör den mer begriplig.