Lotten Inlägg

– Host.
– Gomorron, hur mår du? Oj, du har ju feber.
– Zzzzz.

– Klockan är tio, du måste ju ställa in föreläsningen.
– Vhhahh?
– Jag hämtar Alvedon.
– Zzzzzz.

– Lotten, här är en Ipren.
– Igen?
– Klockan är tre.
– Zzzzzz.

– Lotten, vi tänkte äta nu.
– Uhhuhh.
– Vill du ha något annat än en Treo?
– Zzzzzz.

– Godnatt, sov gott!
– Zzzzz.

Likt Guldlock vandrade jag tydligen omkring och bäddade ner mig i en fräsch säng när jag hade svettats ner en annan. ”Vem har legat i min säng” och ”vem har blött ner min kudde” blandades med förtjusta fnitter som ”haha, jag har hittat en mamma”.

Idag är en annan dag. Endast ett av barnen är feberfritt och Olle har en snorfabrik i näsan. Tur att vi inte lever på medeltiden, för då hade någon målat någonting på vår ytterdörr nu.

16 kommentarer

När Alexander Graham Bell den 14 februari 1876 sökte patent för en mojäng som kunde skicka över ljud med hjälp av elektrisk ström, anade han inte vilket trassel han ställde till med. För mig. Nu pratar jag inte om det mentala hindret (jag gillar varken att ringa upp eller att svara i telefon).

Det är den där förbaskade valfriheten! Jag borde inte vara myndig!

Vi har betalat Telia, Tele 2, Glocalnet, Comviq, Vodafone och Halebop samtidigt. Jooo … jag fick gräddbollar om jag skrev på ett avtal med någon och jag fick en rabattcheck hos någon annan samtidigt som Olle abonnerade på superflashig ADSL hos en tredje och fick gratis mobiltelefonsamtal hos en fjärde och Telia/Flextronics vill bara inte släppa greppet om oss och ingen vet riktigt var huvudabonnemanget ligger längre och dessutom funkar våra telefonsladdar inte som vanliga telefonsladdar eftersom de för fem år sedan drogs om av en Nisse som verkligen hette Nisse men som inte var riktigt … kompetent, to say the least.

Andas.

Vårt internet som alltid har varit snabbast och mest imponerande i grannskapet, klev plötsligt omkring som vore det doppat i tjära och rullat i fjädrar. Alla supportinstanser sade:

– Visst, vi kommer och fixar allt som ett skott om två veckor för bara 925 kr inklusive moms!

Nu ska vi rensa upp i telefonträsket. Men alla har jättelånga uppsägningstider. Alla krånglar. Ja, jag vet, det är vårt eget fel, men nu stundar nya tider. När vi häromdagen hade bytt allt och fått ny leverantör, funkade ingenting. Favorit i repris:

– Visst, vi kommer och fixar allt som ett skott om två veckor för bara 925 kr inklusive moms!

Civ. ing. Olle Bergman läste då i Wikipedia att det var viktigt med en lila sladd och en ljusblå sladd och att det inte fick fattas två viktiga koppartrådar i telefonjacket. Allt saknades överallt. Olle fixade. Internet är numera snabbt som en ödla i en stekpanna. Swoooosch.

Men mejlen funkar inte.

Jag, som lever, äter, sover och andas min mejl, är med andra ord amputerad. I Glocalnets instruktioner står ”det kan ta några minuter innan mejlen börjar funka”. Men supporten skrattade rått.

– Står det ”några minuter”? Hahahaaa, det kan ta upp till 24 timmar! Ring i morgon!

Andas.

17 kommentarer

Han sitter där alldeles ensam och får inga kommentarer … vilket i och för sig är rätt bra, för då hinner han städa, skura, tvätta och feja mer. Att hans roliga bok är på rea här och där är upplyftande, men kommer inte att inbringa några större inkomster till hushållet.

(Ja, jag är mutad. Men boken är alldeles lysande.)

5 kommentarer

Jodå.

God morgon, pojkar och flickor. Eufemism, som vi ska tala om idag, är en ”förskönande eller beslöjande omskrivning”.

Om jag till exempel skulle vilja berätta vad jag gjorde i natt, skulle jag kunna säga att det var en lång resa, fastän vi bara rörde oss mellan sängen och toan. Jag skulle också kunna säga att några av oss kände oss lite opassliga. Sedan skulle jag kunna måla upp vackra vyer av vattenfall, störtfloder, sommarregn och associera till den goda maträtten som förr intogs på torsdagar till punch.

Eller så kan jag försöka uttrycka mig som andra kanske skulle ha gjort, i en pastisch. Det är ett accepterat konstgrepp när man härmar någon annan. Det är inte en imitation, och man (alltså jag) gör det inte för att vara elak. Mer som en blinkning, ett lyftande av hatt, ett hommage à.
________________________________________

Ulk!
Well.
Här har det inte sovits.
Här har det hänt andra saker.
Hello, toalett.
Good bye lakan.

(Sandra)

________________________________________

Eller …

________________________________________

 

I sängen kl 02.23
Jag märker hur hela kroppen reagerar. Jag vet varför. Jag ogillar känslan trots att den är stark och uppenbar. Jag vägrar tro på den. Jag håller för munnen. Skulle vilja veta varför detta sker gång på gång. Skräcken jag känner inför maginnehållets återkomst fyller mig av tankar på samhället, och den oundvikliga globaliseringen. Allt är på väg. Sovrummets väggar blir allt mer transparenta. Oförmågan att inse det nödvändiga nästasteget av sjukdomsförloppet, utvecklingen, den oundvikliga fasen av hulkning. Oförmågan att se rätt på dörr, trots att toalettskylten talar sitt tydliga språk. Det hela resulterar i kräkkaskader i garderoben och absurda tankar av typen att: jag borde ta mig samman, eller: den där rocken kan jag aldrig mer använda. Som resulterar i en bekymrad och oförstående blick, inför det som upplevs som ett stort mysterium: Varför kräks jag över huvud taget?

(Sigge Eklund)

________________________________________

Eller …

________________________________________

Googles kristallkula
Äntligen får jag svar på mina frågor om strategiska livsval.

(Ett liv i exil, Silverfisken)

________________________________________

Såja. Fast jag tror nog att jag gör det på mitt eget sätt istället.

19 kommentarer

Jag är sjuk.Därför får treåringen gästblogga. Jag slipper tänka och hitta på själv, jättepraktiskt.

1. BWO
– Var är tjejerna? Är det en tjej? Där är ju tjejerna. Dom är fina. Den andra gubben är gammal.
2. Jessica Folcker
– Hon har en bh precis som du, mamma.
Patrik Kristiansson hoppar höjd.
– Han trillade och dog. Såhär uäääh. Då kommer polismannen.
3. Gregor
– Dom dansar. Han har coolt hår. Oj han kan ju brinna upp nu.
4. Jessica Andersson
– Där kommer tjejen. Men hon ville inte ha byxor.
5. The Poodles
– Den killen hade konstigt hår. Men han skulle sjunga. Han skulle klippa hennes hår. Det var en cool musik.
6. Elysion
– Ååååå vad heter hon som sitter så fint på gungan? Nej, vem tog bort gungan?
7. Patrik Isaksson
– Han gör musik. Oj, nu kom en annan musik. Oj, nu är han inte ensam längre. Oj, han har kompisar!
8. Kayo
– Det var en gammal flicka.
Waterloo i valsversion
– Alla bara rapar. Var är dom som sjungde?

10 kommentarer

Lotten är fortfarande däckad av ett illvilligt virus så här följer några korta, upplysande rader från bloggvikarien.

Den här gången satt svaret långt inne. Trots en formlig hagelskur av gissningar ruvade mysteriebloggaren torrskodd under anonymitetens paraply till långt in på kvällen. Ingrid drog genast till med Torgny Lindgren och då befarade vi att man alltför snabbt skulle tillryggalägga sträckan från Raggsjö till Hjoggböle, men icke! Det var utfärder i både tid och rum — allt från Bodil Malmsten till Homeros. Först efter några vinkar om Jules Verne och ubåtar kunde Petrus slå huvudet på spiken klockan åtta. Klonk!

Den som bloggar är naturligtvis en av gossarna i Kapten Nemos bibliotek (1991) av Per Olov Enquist – en bok som gjorde djupt intryck på mig när jag läste den i början för femton år sedan. Undrar vad jag skulle tycka idag? Min inställning till Enquist är lite vacklande sedan Lotten läste Livläkarens besök (1999) och höll på att gå upp i limningen.

Vi tar fram plommonstopet, fyller det med nedklottrad konfetti, rör om med en knotig knölpåk och suger upp en lapp med näsan. Dan (gearhead) — du har vunnit en t-shirt från text-tv!

Nästa vecka är hemlisbloggarnas drottning yster och energisk igen, och då får ni illuminerad facit i vanlig god ordning. Guds fred och god jakt!

/Maken

2 kommentarer

Ojulkalendern trivs här på www.lotten.se. Dags att gissa! Våga er på en gissning även om ni bara får fram ”det känns lite som …”.

Jag skriver alltså här (med röda bokstäver) som om jag vore någon annan – en hemlisbloggare som ni kan identifiera genom att se på stil och … eller … innehåll. Man vet inte om det är en död eller en levande, man vet inte om det är en författare eller en fiktiv person. Dessutom kanske jag har ändrat innehållet så att det passar i nutid. Fast bara kanske. Gissa hur många gånger ni vill och hur fel ni vill – och vinn en av de tre bloggtröjorna (se i högermarginalen).

Kom igen nu, vem är detta?

Jag är säker på att valpen skulle ha kunnat lära sig att inte skita på järnkaminen. Det är nånting sjukt med alla som tar bort det man har. Han satte sig på tidningshögen och liksom inte jämrade sig högt. Från valpens ögon droppade var. Jag försökte öppna ögonen, och lyckades. Fåglarna hade hunnit före mig, ögonen var uthackade.

Alltså.

Jag gick över åsen ner mot stranden. Jag måste besinna mig. Man måste alltid besinna sig.

Mamma var inte en som klappade eller strök på nån i onödan. Hon höll godisbiten tätt intill min mun. Hon tog inte bort sin hand, väntade bara. Jag ska alltid minnas det. Jag kommer ihåg hur hon såg ut. Och till sist förstod jag vad jag skulle göra: jag skilde på mina läppar, och med den yttersta spetsen av tungan rörde jag vid godisbitens sträva brottyta.

Ingen storm längre. Når det var storm flög duvorna långsamt förbi mitt fönster, drivna bakåt av vinden, såg på mig med sina små vemodiga leenden, viskade nästan ljudlöst.

Minns du oss, sa de. Vi försöker än, har inte gett upp. Så fördes de bakåt av stormen, men flög.

Nu andas havet.

Så kanske döden blir till sist: inte den som kommer i livet, utan den till sist. Som när mamma byter lakan och det känns torrt och varmt igen, fåglarna sover, snöljuset värmer, och jag kan somna.

Facit kommer inte runt midnatt som vanligt, utan någon gång under lördagen!

48 kommentarer

Jag (norrlänning från början) gillar vintern, särskilt när det är mycket snö. Det ska vara kallt och man ska helst känna hur det klistrar av is inne i näsborrarna. Nu snöar det igen, och jag bara tänker ”coolt, vilken himla fin vinter det har varit!”. Olle (för alltid skåning) ryar, suckar och stönar om vartannat och verkar tro att det är SMHI:s fel alltihop.

I ”Snö – en renskötare berättar” av Yngve Ryd (2001), kan vi lära oss lite nyttigheter:

muohta: snö
njähtso: blöt snö
ridne: snö i träden
iebla: genomblöt snö om våren
yålkkå: trampad, hård och slät snö
sänásj: gammal grov lös snö, rinner som grovsalt
vahtsa: litegrann nysnö
ippås: orörd mjuk snö
biera: riktigt tunn snö på marken

Men nu vet jag vad som gäller: dälvvemuobta, alltså vintersnö.

”Med det ordet menas att nu räcker det, nu vill vi inte ha mer snö – det här är nog för i vinter. Men nästan alltid kommer det mer.”

Så nu har Olle och ni andra ett namn på vad det är som sker utomhus: dälvvemuobta. Själv tycker jag att samiska påminner om word verification.

18 kommentarer

Det sägs att en av deltagarna i Melodifestivalen nu på lördag födde barn i tisdags.

(Jag räknar tyst för mig själv ”ti-on-to-fre-lö … ojoj”.)

Min man har en isländsk kompis, vars farmor födde sitt tionde barn som man snyter ut en liten kråka – och sedan gick ut på fältet och jobbade.

Jag har för det mesta fött barn utan särskilt stora åthävor. Den femte var lättast, grusgången var ju krattad i förväg. Någon kom för snabbt och en fastnade på tvären, men jag ska inte klaga.

Fast sedan kommer de hemska, förskräckliga, fruktansvärda, rysliga, ohyggliga, förfärande, och förfärliga tredje- och fjärdedagarna.

Brösten är stora och stenhårda som meloner och sitter uppe vid hakan. Jag blöder floder och måste ha elefantbindor. Magen är som en jätte-slajm och bebisen skriker och skriker eftersom den inte kan få grepp om de där mjölkspenarna som nyss var så mjuka och trevliga. En och annan tår fälls under dessa dagar. Och det är inte vackra tårar som syns lite i ögonvrån och sedan i lugn och ro trillar nerför kinden, nej. Det är ”gnugga-knogarna-ner-i-pupillen-gråt”.

Men det är väl bara jag, som vanligt.

15 kommentarer