Lotten Inlägg

Fråga:

Hej Språkpolisen!

Vi sitter och klurar på ett ord, hoppas du kan hjälpa oss.

Validitet. Man kan vara valid. Men vad heter det om ett resultat är validt? Heter det validt?

Hjääälp!

/Erika o Kristin

Svar:

Det finns en mängd sådana här ord. Språktidningen, den där tidningen som ju har så himla intressanta skribenter, skrev om det i höstas. Hypotesen där är att det hela beror på att rädd endast används om levande varelser. (Ett rätt lejon – fast på nätet kan man bara läsa det Fredrik Lindström skrev inledningsvis. Prenumeration rekommenderas. Nej, jag får inte provision.)

Detta föranledde Lingvistbloggen att kontra med:

[—] rädd har sällskap med ett annat adjektiv på -dd, nämligen fadd, som inte heller finns i neutrum singularis, och fadd är ju knappast ett ord som huvudsakligen används om levande varelser.

(Läs Lingvistbloggen. Mycket intressant. Nej, ingen provision nu heller.)

Medan jag tycker att man i sådana här fall nog bör skriva om meningen (och alltså egentligen stoppa huvudet i sanden, vissla och låtsas att problemet inte existerar), tycker Läkartidningen att man ska vara språkligt innovativ och envisas lite (se en bit ner i artikeln eller sök på ordet ”rött”).

Om vi nu specifikt tar ordet valid, så står det ju i NE:

—
valid adj., neutr. undviks
ORDLED: val-id
• som äger giltighet i visst (särsk. rättsligt el. logiskt) sammanhang [formellt]: ~a argument
HIST.: sedan 1855; till lat. validus ’stark; mäktig’; jfr
—

Ni ser – ”neutrum undviks”.

Mitt svar är alltså: antingen skriver ni om meningen eller så tar ni på partyhatten och skriver hejsan hoppsan ”valitt” eller ”validt” och hoppas att alla förstår!

/Lotten

Lämna en kommentar

Nyårslöften har jag aldrig avgivit. En förfärlig nyårsafton 1984 lovade jag mig visserligen att aldrig mer kräkas iklädd brun morgonrock eller sitta i en duschkabin och sprätta okänd kvinnas p-piller på främlingar som passerade. Men det löftet hade mycket lite med nyårsdito att göra.

Matälskarlisa vill att vi alla försöker avge gröna nyårslöften. Som vanligt är jag sist med det senaste och kan inte förmå mig att sno redan påkomna löften som att dricka mer champagne. Dessutom borde vi här i familjen äta mer fisk och alls inte som många andra äta mindre. Jag måste nästan börja portionera ut fiskleverolja till barnen, så svältfödda är de på fisk. Jag har aldrig serverat fisk som måste benas av personen som äter den. Dessutom äter vi kött i endast två former: färs och mamma Scans. Alltså borde jag även lova att vi ska äta mer kött, inte mindre. Men vänta, ooo, jag känner ett löfte komma smygande!

1) Jag lovar att under 2008 inte köpa ett enda paket färdiga köttbullar utan att alltid trilla dem själv. Sedan jag läste det där om färdiga köttbullars påtagliga stinklukt är det inte svårt. (De rullas i talg.)

När man lovar präktighet ingår det att även berätta att man faktiskt redan är himla miljömedveten och visst sköter sig. Så det gör jag nu: vi har en soda stream, tygkassar, kallt i huset och busskort. Och äter alltid upp alla rester. Utom de där skrynkliga rotsakerna som ligger i en brun sörja i grönsakslådan. Aha!

2) Jag lovar att under 2008 äta upp alla kålrötter och palsternackor som jag köper för att göra den där soppan jag aldrig gör.

Vad mycket matfunderingar det blev. Men flygbränsle kan jag inte dra in på så mycket; jag gör bara av med sådant ungefär vart tionde år. Bilbränsle, ptja. Kanske, fast det är tufft att gå hem från basketträningarna på 90-kilometeritimmenvägen klockan nästan midnatt. Nu vet jag!

3) Jag lovar att till min födelsedag den 2/2 innerligt önska mig en helt normal cykel utan spoilers och extralysen men gärna ett par, tre växlar så att jag kan cykla till mitt nya jobb på radion.

Så har vi även en grej som jag kan omvandla till grönt nyårslöfte från att bara ha varit en jag-vill-inte-släpa-på-fler-saker-till-återvinningen-önskan:

4) Jag lovar att under 2008 tjata ännu mer på att få köpa storköksförpackningar med mjölk och fil. Tänk: två tiolitersdunkar med kran inne i kylskåpet! Prisad vare det gröna köket!

Trots att här varken bantas eller hålls inne på maten, köper även vi produkter med enorma procenttecken på utsidan. Det verkar vid en närmare eftertanke som en krank blekhet.

5) Jag lovar att under 2008 inte köpa mellan- och lättprodukter utan istället spä ut de tjockfeta produkterna. Särskilt glassen. (Oh no.)

Men nu vill jag kontra. Alla borde egentligen lova att försöka spela mer basket. (Minns ni?)

43 kommentarer

Jag gick fram till den granna granen och plockade upp några kulor som hade trillat ner. Sedan tog jag fram sopborsten, varpå hela världen höll på att kantra. Jag är nämligen en sällsynt sopare. Min djefla man kom förbi mig och satte en macka i halsen.

– Hosthost hurvel hrrffffff! Vad ska du göra?
– Sopa!
– Kan du vara själv.

Femåringen satte sig med benen i kors på golvet och tittade på mig där jag sopade barr.

– Ska du spara dom? I källaren kanske?

Frågan är befogad. Men nej, granbarr sparade jag bara i 12-årsåldern.

Efter sopningen var grangolvet visserligen fortfarande av blommig plast, men i alla fall rent och snyggt – och granen stod där och tindrade. Trodde jag. Men … den låg på sin dödsbädd. Granen hade tyfus och hostade blod, den var bleksiktig och koppärrig samt nattsvart under ögonen. Den hade behövt tas omhand, nerbäddad som E.T. i ett syretält.

Med det fattade ju inte jag – jag hade ju liksom bara rättat till lakanen och gått därifrån. Och sedan satte jag mig helt obrydd vid kakelugnen för att läsa en ohyggligt trist bok som jag inte tänker nämna vid namn. Detta händer såpass sällan att Sjuåringen kommenterade det:

– Pappa. Vet du. Mamma sitter. Helt stilla.

Helt rätt. Jag läste. Och vände blad. Och läste. Suckade. Vände blad. Suckade. Och hörde ett konstigt ljud. K’blunk. Vad var det? Kaploink. Va? Möss i köket? Kubonk. K’pliong. Ssschht-kapoink!

Jag tror att det där sista var den döendes slutliga suck. För så här såg det ut under granen fem minuter efter att jag hade plockat upp och städat:

Granen dog som Kevin Spacey, men var lite för diskret eftersom jag inte riktigt förstod. Sedan vidtog förstås en riktig Fargo-scen där granen var Steve Buscemi och jag var Peter Stormare.

Bonusbild med dödsscener:

28 kommentarer

läsning

Lämna en kommentar

Utmaningar, schmutmaningar, slutmaningar, plutmeningar.

Jag duckar när de flyger förbi, ruskar lite för att de ska trilla av, men tar mig ändå uppgiften an om de fastnar. Dock gör jag alltsomoftast allt fel och skickar inte uppgiften vidare. Den enda utmaning jag gillar är den som jag hittade på själv. Förstås.

Nu var det på så sätt att Abbes pappa utmanade mig att fullfölja ”bra-låtar-alfabetet”, men

• på bokstaven X
• ursprunget Mymlan tycker att utmaningen är ett avslutat kapitel (fast kanske inte ändå eftersom vi som fortsätter är så ruskigt kreativa)
  
• jag har en krånglande blogg som inte gillar att lägga upp bilder och videoklipp
• Wilmer X börjar på W
• Generation X börjar på G
• XXX är barnförbjudet
• Xbox har inte så mycket med musik att göra
• Malcolm X varken sjöng eller börjar på X.

Till yttermera visso skulle det handla om god musik. Annars är det självklart att nynna … det finns bara en av mig och det är jag, det finns bara en av dig och de är du, det finns bara två av oss och det är vi … som Efva Attling i X-models, hon som med hjälp av sin dåvarande make Niklas Strömstedt (johorå, för det har jag hört, han hjälpte henne) skrev en one-hit wonder där texten innehöll endast dessa ord:

andas, annan, att, att, av, är, bara, bara, blir, bredvid, de, del, det, dig, du, du, en, ett, fast, finns, främlingar, ge, göra, hand, har, här, håller, hårt, hoppas, höra, i, ibland, jag, kan, kom, lagt, länge, läsa, ligger, lyssnar, med, men, mig, mina, mitt, mörkt, när, närmre, nån, nångång, nånting, nu, och, om, oss, öra, passar, pusselspel, räcker, säga, så, se, ska, som, svag, tankar, tid, till, två, undrar, varsin, väl, värme, vi, vill

Pusselspel? Är det Tetris? ”Men vi är som ett pusselspel som passar med varsin del.” (Det finns säkert 5 000 rim på ”del”.) Uppdatering: Aha! Här finns den!

Efva Attling är en djuping. Jag undrar jag om hon liksom jag efter denna x-dag vet att xantelasm är ”gulaktiga, avplanade, skarpt avgränsade fettinlagringar i huden runt ögonen”. Det närmaste jag kommer ett svar på X-utmaningen är denna Attlingvideo.

(Ni som inte klickar på play ska veta att ni missar hur hon badar skumbad till takten av en metronom, kastas naken i en säng av osynlige mannen, rockar loss på scenen inför dyrkande pojkar, tar av sig femkilosörhängen och placerar alla sina kaniner inne i en flygel.)

34 kommentarer

Lisa Förare Winbladh beställde en hemlisbloggare med mattema till Taffel. Gissarna fick en vecka på sig, och sedan bröt internet benet och fick rehabiliteras i ett par dagar. Fem, för att vara exakt. Men nu kommer facit efter lite extrasmörj i sajberlederna.

Gissarna föreslog i tur och ordning Gunnel Linde, Nils Karlsson Pyssling (ergo Astrid Lindgren), Torgny Lindgren, Rasmus och Roald Dahl – och en av dem hade rätt.

Men först lite rekapitulation av vad det var hemlisbloggarn skrev:

– Jaså där är du! Så dags att komma nu!

Bara där tycker jag att det går upp en sol av sjuttiotalistiskt tv-serieprat på himlen. Ser ni hur den som – iklädd förkläde – taaalar  och håller armarna i sidorna och grymt tittar ner på ett litet skrämt barn som inte kan svara?

Men han kunde inte prata.

Eftersom just detta hemlisbloggaravsnitt skulle publiceras för matnördar, valde jag mattemat med noggrannhet. Tryffelsvamp? Minipumpa? Högrev eller hundskav? Nope.

– Nu kommer du in och äter lunch medan jag vet var jag har dig! Uppstekt gröt!

För att vara så mystisk som möjligt, var huvudpersonen ändrad till en han (Joppe). Men precis som Maria föreslog, skulle det få er att tänka på Gunnel Linde, som har skrivit böcker om en Joppe. Som ju inte var det rätta svaret. För det ni skulle känna igen var ju dialogen mellan Fideli och tant Malin i ”Den vita stenen”. Av Gunnel Linde. Minns ni? Fideli får inte prata men måste tacka för maten?

Gunnel Linde (f. 1924 ) debuterade som författare när hon var 34 år. (Jag är mycket förtjust i relativt sena debutanter eftersom det är en tröst för mitt ego.) ”Den vita stenen ” utkom 1964 (ett år efter den fantastiska ”Fröken Ensam Hemma åker gungstol”) och 1985 kom ”Rädda Joppe – död eller levande” som på 1990-talet i tv skrämde min förstfödde halvt ur blöjorna. (Gosedjuret Joppe hamnade i sopnedkastet! Uuuuääääh!!!)

Gunnel Lindes lista över utgivna böcker är imponerande och har satt spår i min tv-tittarfyllda uppväxt. Programmet ”Upp med händerna ” lärde mig teckenspråk, ”Löjliga familjerna” roade mig storligen och så länge ”Pellepennan och Suddagumman” inte handlade om svältande barn tyckte jag om dem. (Ja, är det inte otacksamt, så säg? Här försöker Gunnel Linde bilda den tioåriga Lotten om världen i kris, varpå lilla Lotten i flätor tröttnar och längtar efter fantasivärldar där alla är lyckliga och glada.)

”Den vita stenen” må som tv-serie vara mer än 30 år gammal och är för dagens barn kanske lite långsam – men den är underbar. Köp den, se eller läs den och njut. Och snegla inte på Aftonbladets artikel från 1999 som handlar om hur Fideli och Farornas konung vill ha upprättelse för sin förstörda barndom. (Ni vet, jag är fortfarande tio år och vill att alla ska vara lyckliga och glada.)

Grattis Maria från Västerås som svarade rätt på författare. Om du är ganska liten och smal har jag en vacker t-shirt som jag kan skicka på studs. (Om du är lång, bred och ståtlig kan jag också skicka en t-shirt, men då tar det kanske två veckor eftersom tröjtryckeriet har tagit jääääättelångt jullov.)

Nu kommer det inte fler hemlisbloggarfacit på ett bra tag, så ni får roa er med vanliga www.lotten.se-bloggen.
 

6 kommentarer

Helt tvärt emot min bloggvana ska jag bara …

• berätta hur man kan trolla med Google
• tipsa om nya bloggar (kolla i kommentarerna)
• visa upp någon som hade passat i mina guldtajts
• än en gång rekommendera Dick Cavetts blogg
• börja fundera på att lära mig att podcasta.

Blev ni alldeles förvirrade nu? Men då tar vi något helt normalt istället.

Att illustrera perukligans rånarfrisyrer med musikartister!

10 kommentarer

här

Lämna en kommentar

Promenader utan mål eller tävlan är inget för mig. Möjligtvis är de intressanta om det vankas bävrar eller mat i andra änden, men annars inte.

Men den galna Bästisgrannen drar sedan åtta dagar ut mig på snuspromenader. Hon har slutat snusa och blivit hooked on promenader. Jag spjärnar emot och stånkar och stönar och drar ut på det och skyller på onda hälsenor och dåliga skor.

– Snicksnack, säger hon och petar in ännu lite mer hushållspapper under läppen. Jag sitter här tills du kommer med.

Och så sätter hon sig på min dator! Så jag lyder. Men för att göra det lite intressantare tar jag tid med stoppur så att vi har koll på mellantider och går ett par sekunder snabbare varje dag.

Men nu nu har jag kommit på det ultimata vapnet.
Jag klär mig såpass fult att hon inte vill ha mig med!

—-
PS. Det funkade inte. Dessutom valde hon en ny runda så att den gamla tidsnoteringen blev helt ointressant!

22 kommentarer

När vi om 40 år stapplar omkring med käpp och hörapparater och letar nya åldersfläckar på varandra, kommer jag och min djefla man att titta på 2007 års nyårsaftonsbilder och sucka:

– Det var tider det.
– Titta, du kunde fortfarande stå på stolar.
– Och du hade tänder.
– Men inte minns jag att det var maskerad?

Fast det var det ju inte. Det var en helt vanlig fest där alla kvinnor hade den lilla svarta med högklackat till, skottarna hade kilt, barnen hade ostrukna skjortor och klämmor i håret och granen barrade ner allas våra dekolletage.

Apropå det. Vet ni att jag långt upp i vuxen ålder trodde att dekolletage uttalades [dekålletɑ:sch]? Jaja, sje-ljudet ska skrivas ʃ, å-ljudet är förmodligen ɔ och det där e-ljudet som ju inte ska vara där borde nog vara ett ɛ, men vi ska inte vara så himla fonetiska idag. Uttalade urringningen fel gjorde jag i alla fall.

Tillbaka till maskeraden som inte var. När min djefla man skulle ta på sig fracken, hade byxorna krympt. Man tager vad man haver, sa han och tog sina allra finaste kamouflagebrallor för att som en kameleont smälta in bredvid julgranen.

Själv hade jag vid påklädningen nylonstrumpekris. Nylonstrumpor må vara sköra som läskpapper och obekväma i grenen och fyinitusan fula när de har förstärkt tåområde och man inte orkar ha på sig sina finskor längre – men de gör de flesta ben vackra. Mörka skuggor liksom accentuerar eventuella muskler och … ja.

Men jag hade inga. Då stod valet mellan nätstrumpor (ja, det hade jag minsann!) och guld-tajts som aldrig någonsin ens hade provats.

Men ni vet vad som händer när man är guldig? Porerna proppas igen och så dör man. Så det gjorde jag bortåt morgonkröken.

——
Helt frisk är bloggen inte. Kommentarerna verkar lagga — de kommer liksom när man tittar på en dubbad film i otakt med tiden. Tiden, tiden är förvriden.

12 kommentarer