Lotten Inlägg

Idag fick ni inte lika lång tid på er eftersom luckan dök upp senare än någonsin tidigare, men mot midnatt klarnade det eftersom ni alla sprängde in boktitlar i kommentarerna:

Micke D: "Vid Asmodeus skägg, det var hunden som ledde mig rätt! Starkt, va?"
Dina: "Visste ni att jagger är avkomman mellan en jaguarhane och en tigerhona?"
Zkop: "Det här är en av mina favoriter, fastän inte just detta verk (allra mest gillar jag det magiska). Simon säger vissla!"
Béatrice: ”Idag kan vilken dåre som helst hitta svaret.”

Samtidigt är det precis lika kul att läsa hur ni har det och hur ni tänker:

Helena går numera under benämningen mrs Vab-a-lot, Leopardia har kommit på att Arnold Schwarzenegger säger I'll be bark och stackars Maj Korner har problem med tänderna. Hu och ve.

Hemlisbloggarn var alltså Ulf Stark (f. 1944) – författaren till bl.a. "Dårfinkar och dönickar", som gick på TV 1989. Hur det nu kom sig att jag såg den som 25-åring har jag inte en aning om. Eller såg man allt som var bra – oavsett genre på den tiden?

Boken handlar om Simone som byter skola och som i morsa-frustration klipper av sig håret och pga. ett missförstånd blir tagen för killen "Simon" istället för tjejen "Simone". Tvillingarna i Shakespeares pjäser och särskilt Trettondagsafton ligger nära tillhands i en inte alls särskilt lång associationsbana. (Om ni inte har sett Gösta Ekman och Bibi Andersson som tvillingar i den här gamla tv-uppsättningen, så har ni något kvar att njuta av.) Simones morfar – Lasse Pöysti – spelar cello och mamman är otroligt förvirrad. Jag (som det heller inte är nån vidare ordning på) känner lite som Christer, som ledtrådade:
”Jag får lite ont i magen av berättelser om föräldrar som ska vara lite sådär charmigt virriga och i själva verket har absolut noll koll. Jag menar, glömma sitt eget barns födelsedag, hur väck får man bli!?”

Och här har vi exakt det klippet!

Översättarhelena frågade om hunden möjligtvis heter Kilroy i förnamn. Japp, helt korrekt, även om det i boken stavas ”Kilroj”. (Jag hittade ju bara på "Washere".)  Boken har på senare tid satts upp på Stadsteatern och alla recensenter blev alldeles lyriska över könsrollstänkandet. (Ulf Stark själv har hållit föreläsningar om hur han ofta inte alls känner igen sig när andra tolkar hans texter.)

När man letar efter information om författaren Stark, ryms inte en enda skandal eller förfluget ord: han gillar godis, tycker om att skriva och läsa, dammsuger gärna, har minsann en pappa som heter Kurth (hej Dammråttan) och debuterade med en lyriksamling när han var 19 år. (Det kan ha spelat in att hans barndomskompis Peter Curman hade vissa förlagskontakter, men det är kanske bara jag som är ogin som tror det.) År 1969 utkom förresten ”Mick Jagger, herr Bertrand och jag” – som fick vara en extremt tydlig ledtråd i luckan.

Nu ska vi se – hur har ni det med Den Röda Tråden? Ibland ser jag små antydningar till att någon har rätt och då blir jag alldeles skakis och gör DRT otydlig och ibland verkar ni helförvirrade så att jag drar till med storsläggan och visar upp DRT i all sin glans.

Och en vinnare ska vi ju ha! Tjoho! Pyssel och knåp, in med en ny lapp där jag och en där och så tar vi bort söstra mi och stackars Griskindspatrik och Godiva, för att inte tala om den osynliga Gitto, ujuj så går det om man inte är med i båset. Nämen där har vi en vinnare, ujujuj, nu blir det bråk i en familj till: Pysseliten!

Lucka 18 kommer ungefär halv ett!

Uppdatering: Alldeles för sent (två dagar närmare bestämt) skriver SvD också om Ulf Stark. Så dags, va. (Tack för tips, Citronanka!)

Japp, även idag hade vi en nybörjargissare som klev in och ropade ut rätt svar sådär som man ju ska göra i andra sammanhang. Men det är helt ok, eftersom de förvirrade fortsatte att vara förvirrade. Örjan kämpade på nästan till midnatt med alla Översättarhelenas ledtrådar (och han var dessutom bekymrad för min kattallergi) och de som visste, de bara yrade om oväsentligheter eller associerade till vår vän Orlando eller rapporterade om såsernas tillstånd – i knapphändig stil.

Jag kan ju inte säga att det era finurligheter är pärlor för svin, men vad ska vi gööööööra med alla era kommentarer som skulle kunna ligga till grund för barnböcker, debattartiklar, radioprogram och Nobelpris? Som embryos H-ängselbyxor? (Ni som inte har lekt i kommentatorsbåset förstår måhända inte detta.)

Dagens gulligaste kommentar kom från Eva-Lotta: "Julkalendern – mitt happy place."

Idag var det sådär svårt att få kläm på vem det är som är hemlisbloggare eftersom det kan vara en av två fiktiva systrar eller en av två rejäla författare, varav en är mer bekant än den andra. Men vi börjar väl med att berätta vem det är som är berättarjaget: Beatrice Eliott, den äldre av två systrar i 1920-talets London. Tillsammans med sin syster Evangeline lyckas hon skapa ett nyskapande modehus som gav eko i hela världen: "House of Eliott". Pengatrubbel, skumraskaffärer, kassa rådgivare och illojala medarbetare blandas med stora arv, kärlek, mecenater och duktiga sömmerskor så att man blir alldeles yr. Och allt sker i underbara lokaler i fantastiska klädkreationer.

Jag fullkomligt avgudade Bea och Evie och älskade serien djupt och innerligt.

De som skrev boken var Jean Marsh (f. 1934) och Eileen Atkins (f. 1934) – men den kom först efter att de hade skapat tv-serien (1991–94). Därför är det inte s.k. stor litteratur utan snarare ett med lite tankar och funderingar påfyllt teatermanus. Men det vet ju inte ni – jag slår vad om att ingen av er har läst boken (som jag håller i här till höger) och därför inte kunde känna igen den på den röriga och faktiskt platta stilen. Eller som Anna Med De Många Extrabokstäverna skrev: ”Hoppsan, här går det vilt till. Kombinerat med Angus McBrides klassiska, men stökiga, illustration så är det här Lottens rörigaste lucka hittills. Var ska man titta, egentligen? Huvudvärk.”

Eileen Atkins har spelat teater på scen och film sedan 20-årsåldern, men i Sverige är hennes ansikte inte så bekant. Flera gånger har hon skrivit om och spelat i uppsättingar om Virginia Woolf och i Storbritannien är hon så stor att hon sedan 2001 tituleras "Dame". (Hon hatar Nicole Kidmans Woolf-version med lösnäsa och allt, ska ni veta.) Häromåret kröp det fram att hon av den 42 år yngre Colin Farrell under en filmninspelning (Ask the Dust) blev erbjuden en svängom på höskullen, men att hon tackade nej trots att han tjatade i flera timmar. Det blev ett fasligt hallå när Eileen (som alltså hade hållit det hemligt i ett år) försade sig i en situation där detaljerna om Colins erbjudande omedelbart spreds vidare som om det handlade om en jordbävning. Hon såg sig tvingad att ringa till Colin för att be om ursäkt och passade samtidigt på att skriva en limerick till honom (som kommer att få spamrobotarna att rusa till och fylla vårt kommentatorsbås med blåa piller):

There once was a cunt of a dame
Who cried, “I’m too old for this game”
When offered a fuck
By a gorgeous young buck
Never named, but she blabbed all the same.

Han verkar inte så ledsen numera, den lille Colin. (Jag fokuserar inte så mycket på åldersskillnaden eller att hon faktiskt tackade nej, utan mer på situationen i sig. Så där går det alltså till på filminspelningar, jahaja. Och inte blev jag skådespelerska som jag trodde, nähedå.)

Jean Marsh har haft en liknande karriär (fast utan Colin och med fler långfilmer), men hon och Eileen skapade inte bara The House of Eliott (som jag hela tiden stavar med två L och ett T, delete, delete) utan även en av min barndoms stora upplevelser: Herrskap och tjänstefolk (”Upstairs, Downstairs”, 1971–75). Angus hette Hudson i efternamn och var den skotske betjänten, ni vet? (Eller, det vet ni kanske inte alls eftersom ni är för unga? Fast Ingela visste: ”Innan detta hände sprangs det upp- och nerför trappor.”) I serien spelade Jean den fantastiska Rose, som … äh, här får ni se när man drog ihop skådespelarna till en liten återträff 40 år senare:

(Försök att ignorera de extremt krystade skratten från publiken.)

I vår kommer nyinspelade avsnitt att visas på BBC som en fortsättning – med både Jean och Eileen i huvudrollerna. Jag kan förstås inte låta bli att tänka "men åååh, bafatt skådespelarna har blitt gamla och ointressanta och behöver tillskott i kassan", men hoppas att det blir lysande och fantastiskt trots att både Mrs. Bridges och Mr. Hudson är döda.

Tillbaka till The House of Eliott nu – här kommer en French & Saunders-parodi på serien. Den är delad i två, och ni kan inte se enbart den ena eftersom den andra (egentligen tredje) delen är fantastiskt rolig endast om man har sett första delen. (Ni som inte såg The House of Eliott när de begav sig kommer inte att förstå nästan något. Titta hellre på inledningen av första avsnittet här eller hur grälet om den famösa pälskragen slutade här.)

Del 1.

(Det finns en del 2, men den är inte så viktig. Hoppetihopp. Liksom att Punch-bilden från dagens lucka inte var så viktig utan bara illustrerade 1) mode 2) väldigt modernt mode 3) mode som är före sin tid.)

Del 3:

Såja! Nu ska vi dra oss bort från 1920-talet och dra en vinnare ur gamla plommonstopet – som är äldre än så (1890-tal). Finge jag, skulle jag idag dela ut stiltröjor till alla som så fantastiskt diskuterade t-shirtar (som alltså är nästan samma sak som ”T-shirtar”) och som delade ut de luddigaste ledtrådarna i världen. Och här fiskar jag upp en … rosmarin? Nej, Rosman! Och nu tycker jag att Leopardia har kämpat länge nog med sina associationer (jodå, jag vet att ni andra också associerar jättefint), så nu kommer en bonuströja till henne. Basta.

Lucka 16 kommer vid sextiden imorrn bitti!

En stor sak har hänt i kommentatorsbåset. Det är fantastiskt; jag behövs inte längre. Ledtrådarna sprutar som ur fontäner och om någon råkar veta bestämt vad som gäller, rättar denne till de andra som tror att de vet, men har fel. Och mitt i alltihop dräller det av helt ovidkommande off topic-rapporter med julbord, vajk och relationsutredningar.

Jag är så nöjd så. Inatt drömde jag att David Letterman skällde på mig för att jag kalendrade utan vinsttänkande. Jag kommer inte ihåg vad jag svarade, förmodligen var det inte ett dugg slagfärdigt utan bara en mesig ursäkt. Nu när jag är vaken vet jag ju att jag skulle ha skrikit något om att t-shirtarna faktiskt är vinsten. Bah.

Plastfarfar klev in allra först med en bra ledtråd som flera andra kunde hänga på: "Med tanke på dateringen har det iaf med julen att göra." Sedan rasslade det till med en massa ost, Översättarhelenas fårögon och bokstaven X, Knoll & Tott, Pigge & Gnidde och Dieva svor så att jag kände igen mig: "Djäkla jobb att tid från luckan!"

Favoritkommentaren idag kom från Ardy: "Som en balettversion av Den långa flykten i bäbiskläder." Och Griskindspatrik löste luckan för att han avslöjade min metod: "Eftersom HB skrivit några av ledtrådarna med osynligt bläck rekommenderar jag att den som har en hemma belyser skärmen UV-ljus."

Ja, helt korrekt, Ökenråttan, det heter dockskåp och inte dockhus – det var medvetet för att ni skulle relatera till det engelska språket

Beatrix Potter (1866–1943) är alltså hon som målade de extremt söta mössen och kaninerna och som till bilderna skrev texter som på engelska låter som sagor på engelska, bara. Lite gulligt och fint och naturligt piffigt, har jag alltid trott. Men. I den svenska upplagan av "Sagan om Pelle Kanin" låter det så här:

En morgon sa gamla fru Kanin:
– Nu, små barn, får ni gå och leka på åkrarna eller på vägen, men akta er för att gå in i herr Karlssons trädgård! Det var där pappa råkade illa ut: herr Karlsson tog honom och gjorde pudding av honom.

What? Det är ju rena rama Die Hard! Och vem äter väl pudding? Lite muskaka till efterrätt kanske? I många av de söta böckerna skriver Beatrix om hur de små mössen först pallar frukt och grönsaker, retar små barn, killar en uggla under hakan och till och med vandaliserar ett helt hem, varefter de ska straffas och tillagas som puddingar. Jag bad Tioåringen här hemma läsa och kommentera tre av böckerna:

– Pudding? Vadå? Som mos? Ha!
– Vad läskigt! (Förtjust fnittrande.)
– Mamma. Funkar kamomillte som ett bedövningsmedel? (Uttalat kamomiiiltä med betoning på sista stavelsen.)
– Vad coolt att man tror att det är småbarnssagor, men så är det för mig liksom. Men puddingen tycker jag inte skulle vara med.

Tydligen släppte Beatrix Potter loss sina hemliga hämnd- och stöklustar när hon skrev och lät de små djuren göra det som hon egentligen ville göra själv. Medan hon satt hemma och ritade och undervisades i en skyddad verkstad full av sura guvernanter, fick hennes lillebror gå i skolan – och hon gillade inte denna orättvisa alls. Hon längtade ut och bort.

När Beatrix var mellan 15 och 30 år år skrev hon en helt oläslig dagbok i hemlig kod som inte ens hon själv kunde tyda senare, i 40-årsåldern. The National Trust har tagit hand om allt material runt Beatrix Potter och med stor möda lyckades de 1958 knäcka dagbokskoden och har renskrivit allt, som gavs ut 1964. (Kan inte ha varit så himla rolig läsning; det står ingentans om innehållet.)

Här en modern version av Potterska dagboksanteckningar.

Samtidigt ritade hon alltså av allt som hon kom åt, men mest svampar – helst de oätliga och dundergiftiga. (Här finns en hel föreläsning om Potters svampar som Dieva tipsade mig om.) När hon var 35 år skickade hon några bilder till ett sjukt barn som behövde uppmuntras (hon brukade göra det och barnen dåförtiden var himla sjuka hela tiden) och vips! såg någon potentialen och puttade henne mot en författarkarriär. Alltså debuterade hon 1901 när The Tale of Peter Rabbit trycktes privat för familjens pengar (ungefär som man idag skullle göra på eget förlag och print-on-demand) med hjälp av en redaktör som hette Norman Warne.

Denne Norman friade och planen var att han skulle befria Beatrix från föräldrahemmet, där hon fortfarande var tvungen att bo eftersom hon var ogift och inte kunde försörja sig. Dock dog han i galopperande leukemi en månad efter frieriet och ett sekel senare gjordes en film av denna romans – Miss Potter – med amerikanskan Renée Zellwegger som under några år väl fick alla huvudroller som brittiskor egentligen skulle ha haft.

Dock fick fröken Potter äntligen flytta hemifrån eftersom hon ju tjänade storkovan på sina böcker – och hennes hus är idag ett (tydligen) fantastiskt museum: Hill Top Farm. Där köpte hon upp marken som hotades av exploatering, delade ut små sommarhus till invånarna i bygden och anställde till och med en sköterska som byborna hade fri tillgång till. Man häpnar. (När jag blir rik ska jag bygga basketplaner till alla.)

Beatrix Potter med hunden Kep på 1930-talet.

Sammanfattning: gå till biblo och låna Beatrix Potterböcker och förfasas över muspuddingar, ADHD-ekorren, elaka paddor och stökiga kaninhem. Kolla sedan på baletten dagen före julafton på tv; den kanske är riktigt upplyftande! (Den visas väl fortfarande?)

Men hejsan vad de stökar till.

Fotnot som ni kan slå världen med häpnad med i t.ex. TP eller på Svenska Akademiens tillställningar: det fanns även en samtida skribent som hette Beatrice Potter (1858–1943) – historiker och socialreformator. Hon slogs för de fattigas rätt i det brittiska samhället och blev en (relativt) inflytelserik politisk aktivist samtidigt som hon tydligen inte var så glad för att hon lämnade mannen hon älskade för att istället gifta sig med en man som hon alls inte älskade. Som hette Webb, varför hon på sina ställen heter Beatrice Potter Webb. Hon grundade tillsammans med den oälskade maken London School of Economics och tidskriften New Statesman. (Ja, ni måste begära tjänstledigt i december för att hinna läsa allt som finns att läsa om ditten datten.)

Nu drar vi en vinnare! Rafs, rafs, rafs i plommonstooooo… hjälp, jag har ju inte tagit en ny bild på nya tröjan, så duuumt! Nåväl, nu drar vi … näää, den lappen skulle inte vara med idag, så tokigt, nu drar vi en till: Sistermoon!

Lucka 15 kommer alldeles strax – kanske runt tjugo minuter efter midnatt. Men ssscchhhh, var diskreta om den är så enkel som jag tror att den är!

Psst: numret 251 TR9X på blanketten kan tolkas som "Beatrix" om man byter ut siffrorna mot bokstaven på den platsen i alfabetet. Men det listade ni ut allihop, väl?

Idag vet jag banne mig inte vem som var först – och det är ju egentligen inte så viktigt. Jag kanske ska fokusera på något annat än förstlingen? Som att det äkta paret PK och Pysseliten kommenterar först och att de då sitter i bilen på väg till jobbet och läser lucka? Eller att Ökenråttan tror sig själv om att vara DRT? Och att Leopardia excellerar i ljuvliga associationsbanor som alla slutar i Orlando Bloom – med det rätta svaret inbakat:

"När Orlando Bloom hade inbrott var det bland annat några Diamanter som blev stulna. Någon som förklarat sin kärlek till diamanter är ju Marilyn Monroe. Och någon som förklarat sin kärlek till Marilyn är Anna Nicole Smith, som bland annat gör rollen Lucy i Sky-fi filmen Illegal Aliens från 2007. Många av Anna Nicoles möbler och annat ur hennes Marilynsamling gick på auktion tidigare i år. Och ja, Sonia (tidigare HB) auktionerade ut Orlandos saker förra året. Och vart vill jag komma med det här? Bortsett från det faktum att auktioner är kul? Jo, HB är ju naturligtvis Orlando Bloom."

(Och jadå, Leopardia som ställer språkfrågor mittialltihopa, "var" säger man närsomhelst utom när det handlar om vart något är på väg eller har försvunnit bort i fjärran, för då säger man "vart", som uttrycker riktning.)

Gittos mamma förtvivlar, den stackarn: ”Här sitter jag och försummar mitt jobb bara för hoppet om att få en tröja som jag aldrig kommer att använda ändå.” (Fast sedan hämtar hon sig igen: "Men så plötsligt mitt i allt slit fylls jag av en obeskrivlig känsla av lycka, sällhet och den mest subtila glädje man kan tänka sig.")

En parentes i sammanhanget är att det i båset finns en ständigt påfyllande relationslista som på intet sätt förklarar varför båset funkar som det funkar, men Maj Korners farmors farfar satt i alla fall i fängelse i nio år.

Lucka 13 var gjord som "ett tweet", och Bengt ska inte känna sig ensam eller gammgubbgrinig för att han inte har fattat grejen med Twitter. Han är i gott sällskap. Men de som gillar att twittra gör det med samma frenesi och glädje som ni, när ni trampar omkring i kommentatorsbåset.

Ser ni de enorma pupillerna? Och molekylerna?

En av luckans ledtrådar var de inledande orden: Lite … Ser … dagbok = LSD. Och twittraren "Offenbach" hette egentligen Albert Hofmann (1906–2008)  – medan den riktiga Offenbach ju komponerade "Hoffmanns äventyr". År 1979 skrev Albert boken om sin stora upptäckt – LSD: My Problem Child. 

Men hur var schweizaren Hofmann ute och cyklade? Jo, det var alltså han som av en slump 1938 syntetiserade (”svängde ihop”) det som han kallade "LSD-25". Den här drogen har visat sig fungera väl som botemedel mot schizofreni och alkoholism och Albert själv tyckte att den funkade alldeles utmärkt på honom (även om han de facto inte hade någon sjukdom som skulle botas). Ända till pensionsdagen gick han tydligen på LSD – och nu ska ni få höra. Karln blev 102 år och såg ut så här när han var åttisjuåthalvt år:

Han dog av "naturliga orsaker", tydligen.

Jahaja, ro hit med lite LSD. Låt mig hallucinera och se ut som en barnrumpa också! Det kan väl inte kosta så mycket, enligt mina källor räcker "ett gram för att påverka 10 000–20 000 människor under tolv timmar". Men Hofmann insåg förstås att jag och likasinnade kanske inte skulle må så bra i alla fall, eftersom han har sagt:

"LSD kan hjälpa dig att öppna dina ögon. Men det finns andra sätt — meditation, dans, musik och att fasta."

Jag som varken har förmågan att meditera eller fasta har inte mycket kvar att hurra för. Sedan var Albert verkligen ute och cyklade den 19 april 1943, när han med flit testade LSD och sedan cyklade hem samtidigt som han antecknade allt han såg som genom ett kalejdoskop:

"Jag kände mig lite rastlös och lite yr på en gång. När jag kom hem lade jag mig och fick en obehaglig berusningskänsla samtidigt som fantasin gick på högvarv. Jag var ljuskänslig och det kändes som jag drömde när en massa bilder i konstiga färger och former for genom huvudet. Efter två timmar kändes allt normalt igen."

Dessutom formulerade han sig så här (översättningen blev så mesig, så vi tar det på utrikiska):

"I think that in human evolution it has never been as necessary to have this substance LSD. It is just a tool to turn us into what we are supposed to be."

Nu blev det ju inte så – flower power och de lössläppta tiderna gjorde den medicinska användningen av LSD komplicerad.

’This joy at having fathered LSD was tarnished after more than ten years of uninterrupted scientific research and medicinal use when LSD was swept up in the huge wave of an inebriant mania that began to spread over the Western world, above all the United States, at the end of the 1950’s.”

Den gode Albert blev en mycket välrespekterad man som forskade och skrev böcker och deltog i Nobelkommitténs arbete och jag vet inte allt. Ett år innan han dog fick en psykoterapeut i Schweiz tillåtelse att testa LSD på patienter som är dödssjuka, men om detta har jag inte lyckats hitta mer information än att alla gillade LSD (nähe?) och att försöken var väldigt noga kontrollerade. De nogsamt utvärderade patienterna fick medicinen kl 11:00 och fick sitta i ett lugnt och mörkt rum till 19:00 medan de berättade om sina fantasier och färger. Artikeln avslutas med:

”In any case, on the 40th anniversary of the Woodstock music festival, psychoactive substances that represented the apotheosis of the counterculture lifestyle are no longer just hippie elixirs.”

Albert var kompis med massa konstnärer (tror jag det), bl.a. Aldous Huxley som också hade provat LSD. Under World Academy of Arts and Sciences (WAAS) i Stockholm 1963 umgicks de intensivt och den 22/11 samma år (dagen när Kennedy mördades) dog Huxley i sviterna efter strupcancern som gjorde att han inte kunde tala och hade fruktansvärt ont. Dock dog han lugnt eftersom han till sin fru gav en lapp med instruktioner som hon lydde trots att läkaren på plats protesterade våldsamt:

"LSD—try it—intramuscular—100 mmg."

Här finns en extremt mesig intervju med Albert Hofmann från 2008:

– Your friend, Ernst Junger, I think his name is … säger intervjuaren.
– Yes, yes … svarar Albert lugnt.
– You both lived to be so old! It’s incredible!
– He was 102.
– And you’re also 102, correct? It’s very interesting, yes? (Den naturliga frågan borde här ha varit "tog Junger och du LSD tillsammans?", men nej.)
– Yeah.
– What are you reading these days?
– Nothing special.
– Are you writing anything?
– No.
– You’re just enjoying life.
– But I have visitors; I cannot speak very long. (Albert har här tröttnat på mesproppen.)
– OK. Thank you so much for speaking with me today.
– I don’t know you, but I am happy that it has a meaning for you to speak with me.

Gäsp.

Nu drar jag en vinnare! Det borde ju bli associationsdrottningen, men det är kanske lika bra att hon inte vinner eftersom hon i samma frenetiska LSD-stil ska fortsätta babbla ledtrådar om Orlando Bloom. Vinnaren äääääääääär, aj, nej, hon vann häromdagen. Vi drar en ny …. Malinka!

Lucka 14 kommer vid halv sju imorrn bitti!

Det enklaste för mig idag – när ni var mer än lovligt hemlighetsfulla – var att se vilka som nämnde "paff" med en eller annan stavning, bl.a.: Dieva, Luleå-Anna, Leopardia, Örjan och Ökenråttan. Andra nämnde listigt mitt eget namn, t.ex.: Zkop, Gittos mamma, Mimmi, Béatrice och Lisa FW. Béatrice, Görel och Kerstin nämnde Stockholm som varande stad – vilket är vad HB är mest känd för idag. Leopardia slängde i en kommentar ur sig precis hur många ledtrådar som helst (Eddie Axberg!) och avslutade snyggt med att det naturligtvis var Orlando Bloom igen. Agneta var en annan av tänkarna:

"Här får man färdas i såväl tid som rum. Alla stenar måste lyftas på , alla möjligheter prövas. Hittills har jag avverkat svenskt 1100-tal med Knut Eriksson, tagit en sväng till Himalaya och med Coldrige återknutit bekantskapen med Kublai Kahn för strax därefter hänga Marco Polo i hälarna. Den enda skjortan som skulle tvättas vill jag placera i någon folksaga. Decamerone, Tusen och en natt, Caterbury Tales far fgenom tankarna utan att ge napp. Namnen Ingmar och Monika känns som snubbeltrådar. Sedan  snö som samlats på hög …"

Bara ett par förklaringar nu (som flera listade ut): den femtonde kungen anspelade på Karl XV som kröntes 1860 och den döda drottningen var Desideria som dog 1860 och 1860 är det år som romanen Mina drömmars stad inleds med. Textstilen är tagen ur kapitlet "Mörkret" i just denna bok och fastän jag har förvanskat och trasslat till det och slätat ut den, kan man känna allitterationerna och de häftiga liknelserna. HB kunde nog sina stilfigurer.

Men vem var det som var HB? Ja, eftersom det blir ett ohyggligt torftigt facit om jag ska berätta om huvudpersonen Henning eller hans tillkommande Lotten (eller till och med meta-Lotten), så måste det ju vara författaren: Per Anders Fogelström – PAF – (1917–98). Här har vi en kämpande pacifist som under fattiga förhållande bodde med sin mamma eftersom pappan försvann till Amerikat för att aldrig återvända. I alla källor står det att den lille parveln Per Anders redan som liten lärde sig att hata fattigdom och förakta allmosor från de rika och att han med detta som drivkraft beslutade sig för att blir författare.

Tänk, den som ändå blev arg och kunde hitta en drivkraft – alla som ”lyckas” på ett eller annat sätt verkar vid ett visst ögonblick ha slagit näven i bordet och drabbats av hämndbegär eller i alla fall en önskan om att få förändra världen.

Han skrev alltså historiska romaner, Fogelström – och var väldigt produktiv! Den första succén var dock den helt vanliga romanen Sommaren med Monika (1951), som även gick som följetong i Folket i Bild 1952. Filmen med samma namn regisserades av Ingmar Bergman, så där rasslade det till i ledtrådsskafferiet igen.

Ingmar och PAF kände varandra lite grann och tyckte om att arbeta tillsammans. I slutet av 1940-talet träffades de en dag på Kungsgatan och replikerna föll så här:

– Vad håller du på med då? sa Ingmar. 

– Jag går och funderar på en grej som jag inte vet vad det ska bli, svarade Per Anders.

– Vad då?

– Jo, det är en tjej och en kille, som bryter upp från sina respektive jobb och familjer, hemskt unga, och sticker i väg ut i skärgården och sen kommer tillbaka och försöker etablera sig i en sorts borgerlighet. Sen går det åt hel­ve­te för dem.

– Det här ska vi göra film på! Kom ihåg att det här ska vi göra film på! ropade Ingmar och (som han sa själv) hoppade en meter, praktiskt taget.

Sedan tog det ett par år – men deras drivkraft funkade ju ganska bra så till slut drev de igenom projektet. Till SF sa Fogelström och Bergman att de skulle göra ”världens billigaste film, kolossalt liten och enkel".

När Fogelström sedan blev hyperintresserad av Stockholmshistorien, läste han på som en galning och tog  det han hade lärt sig och gjorde släktkrönikor och romanfantasier om rubbet. (Ungefär som ett julkalenderfacit fast en miljard gånger längre.) Och alla hans insamlade böcker om Stockholm (stockholmania) finns numera på Stadsmuseet vid Slussen – 80 väldigt slitna hyllmeter blev det till slut. När han själv beskrev vad det var som intresserade hon i historien svarade han:

– Hur var folk klädda under kläderna som man såg på bilderna?
– Hur bodde de och vad åt de?
– Hur var renhållningen ordnad, när fick man vattenledningar och kloakrör?
– Vad gjorde en sumprunkare, hur tillverkade man tvål?
– Hur kändes det för en sjuårig sotarlärling som fastnade när han kröp genom en smal skorstenspipa?

Här kan ni lyssna på Mina drömmars stad, inläst av Helge Skoog.

Några av er nämnde i lönndom Slussen och det så kallade Slusseländet – som PAF intresserade sig för. Även om det inte är särskilt beskrivande för just honom, måste jag ändå störa er med detta fantastiska klipp från invigningen av Nya Slussen – 1935.


Vi ser Tage Danielsson nej förlåt, V-Gurra, södergossen Isaac Grünewald som "ordmålar en skål" och Katarinahissen som är så fint renoverad för det är ”inte den gamla ångpustande korglyftaren utan en funkissmäcker himlastormare som hissas upp av elektriskt spinnande ASEA-motorer”.

Men här! Det första direktsända färg-tv-programmet sändes faktiskt från Fogelströms hem på Fjällgatan i Stockholm. (Reportaget här från Aktuellt den 17 aug. 1967 är däremot helt i svart-vitt.)


”Alla svenska tv-tittare kan ta in dessa färgsändningar på sina vanliga tv-apparater, men det blir förstås i svart-vitt.”

Nu drar vi en vinnare! Idag har jag varit listig och pluppat i namnlappar i plommonstopet efterhand, och upp drar jag … men tänk om jag hade en hög hatt också. En stormhatt! Cylinderhatt! Chapeau-cl… Nej, nu ska vi se, fokus … på lappen står det HeMo!

Lucka 13 kommer runt halv åtta!

Ibland tittar man på film och fattar ingenting. Eller så tittar man på film och tänker "nämen så vackert, alla blommor och underb… zzzzzz". Eller så tittar man på film och tänker "va, vem, varför, närdå och huuur?" och tjatar ihjäl alla som sitter intill.

Är det likadant i kommentatorsbåset?

Idag fick vi nämligen det rätta svaret väldigt tidigt på dagen.  Å ja ba här i min Julkalenderbubbla: "Neeeeeeeeeeej, neeeeeeeeeej, man ska vara diskret, ska jag radera, ska jag mejla, ska jag primalskrika bara lite här för mig själv och slita mitt hår till ikväll?" (Sedan lugnade jag ner mig. Man får ju faktiskt skriva vad man vill egentligen.)

Nu är det inte helt ovanligt med kommentatorer som knackar på, kliver in och säger "JAG KAN; JAG KAN! DET ÄR XXXX! och som sedan mejlar mig och säger förlååååååt, jag ville inte förstöra för alla andra, men jag blev så glad." Jag förstår er – jag är inte precis diskret själv.

Som tur var, kunde jag lita på felgissarna och förvirringsmakarna, varav två helt i onödan mejlade stora förlåtmejl om att de inte ville förstöra för alla andra. (Jag älskar er allihop.) Några som inte visste (till en början i alla fall):
Översättarhelena: "Dialys och ett rörande tal, det måste ju vara prinsen av Ockelbo."
Griskindspatrik: "Men så länge ogiftas jag på Häxan Surtant."
Pysseliten: "Herr de Berg …ström, …man, …kvist, …dal, …gren?"

Förutom den ständigt närvarande Orlando Bloom – numera bosatt på Skebokvarnsvägen – dök det upp näsor, ugglor, öar, silver, Musse Pigg, Kalle Anka, träiga syrsor (hej Ökenråttan!), sanningar och osanningar, ser du stjärnan i det blå samt ugglan som egentligen är en varg. Och Heléne har faktiskt  en poäng i att man kan gissa precis som Griskindspatrik gör bara för att han heter så roligt. Luslina drog upp en av mina favvisar – Swedenborg – som inte har ett dugg med detta att göra men som kan nämnas varje dag, tycker jag. Och så har vi Anna-Eva som listigt antyder rätt svar: "Nu kan jag slå mig till ro. Kanske gePetter en chans i Så mycket bättre."

Gårdagens vinnare – Fru Decibel – var däremot väldigt diskret med rätt gissning som innehöll "lång näsa". Rosman likaså: "Eftersom jag tillbringar somrarna på Ven och gillar pinjenötter så är det kanske inte så konstigt att jag känner HB, har mött hans pappa G. och är välbekant med vännen TB [—]."

Jag kanske ska tala om att kollodium är intressant för att man dels kan använda det som lack på trä, dels för att det låter som HB:s pappa Collodis. Att flera av er helt i onödan associerade till dialys kan vi tacka googlandet för. Åh, vad ni lär er mycket!

Örjan var en av de förvirrade som undrade över de Berg- som var ack så avhugget. Och där kom jag och mumlade om ellipsligaturer för att ge er ledning. För så här är det i språkreglernas värld:

• Om något är avhugget eller avbrutet, kommer de tre punkterna (ellipsligaturen) raskt på ordet utan mellanslag.
• Om ordet är färdigsagt och avslutat men man vill antyda funderingar eller undermeningar, kommer ett mellanslag före punkterna.

De tre vännerna till HB var alltså

1. Birgitta Andersson, som spelade Hedvig med den av okunskap växande näsan och hennes uggla Helge (som egentligen var en varg)
2. Tycho Brahe, som hade väldeliga näsproblem
3. Cyrano de Bergerac, som hade en lite större näsa än de flesta.

Och HB var Pinocchio. Nu kan man ju inte berätta särskilt mycket om en trädocka som genom ett under kommer till liv som har ett erekterande näsparti, men hur många av er vet att kreatören till sagan heter Carlo Collodi (1826 –1890)? (Egentligen hette han Lorenzini, men som skribent tog hans sin mammas efternamn.) Han var en lite bråkig och stökig samt högljudd här-och-där-skribent som hankade sig fram, men som på ålderns höst insåg att barnlitteratur kunde vara mer lönande än politiska pamfletter.

Historien om Pinocchio  publicerades först som en följetong 1881, vilket får mig att sakna följetonger. (Inte följetänger.) Alla dessa fantastiska historier och klassiska sagor samt berömda storverk som tillkom med hjälp av skribenternas skaparångest och deadlinestress – vad motsvaras de av idag? I litteraturhistorien verkar det som läsarna har haft väldigt stor makt när de av tidningarna har krävt fortsättning på följetongen och författaren då glatt har lytt – och vips har Pinocchio, Oliver Twist och Sherlock Holmes levt vidare in i odödligheten.

Den version som i alla fall jag har vuxit upp med är Disneys, den med Benjamin Syrsa som samvete och Bengt Feldreich som sjunger på julafton. Ser du stjäää… Ah – ni ser väl där hur de tre punkterna kommer direkt på det avhuggna ordet utan mellanslag …? (Här kunde de två basketnämnande gissarna Leopardia och Niklas i Göteborg ha nämnt Bengts store son Sten, men icke.)

Roberto Benigni gjorde en filmversion av sagan så sent som 2002. Betyget 3,7 (av 10) antyder att den kanske inte var helt lyckad.

Här kommer en liten snutt om hur Walt Disney såg potentialen i den lilla trädockan med lögnproblem. (Om ni inte orkar se på hela – kolla hur de hittade på "undervattenseffekten" efter ungefär en och en halv minut.)

Béatrice nämnde en paradox, liksom även hakke gjorde häromdagen fast i mer vetenskapliga sammanhang. Denna gång handlar det om den växande näsan – Pinocchioparadoxen:

1. Näsan växer om Pinocchio ljuger – men det betyder inte nödvändigtvis att den växer enbart av att han ljuger.
2. Om näsan skulle börja växa trots att han talar sanning eller om den växande näsan gör att han ljög alldeles nyss mitt i sanningen, stämmer det ändå att näsan växer när han ljuger? (Eller så ska det inte vara ett frågetecken där utan en lugn punkt bara.)
3. Vad händer nu om Pinocchio säger "Min näsa kommer att växa"?

För övrigt ska vi nog tacka följetongsläsarnas krav på fortsättning. Annars hade Pinocchio mitt i sagan hängt sig själv i ett träd och det hade Disney säkerligen inte godkänt 60 år senare och då hade den svenske illustratören Gustaf Tenggren (1896–1970) inte fått vara med om att göra Pinocchiofilmen över där.

Om ni vill läsa hela sagan från början till slut, finns den här på engelska (Projekt Gutenberg).

Men! Vinnare! Plommonstopsdax! Jag blandar och rör om som vore hatten en häxkittel i ett Shakespearedrama och nu drar jag upp en … Marius! (Misströsta inte, ovinnare. Det är mer än halva Julkalendern kvar!)

Lucka 12 kommer vid åttasnåret imorrn bitti!

Välkomna till facit-mitt-i-natten-kalas!

Idag var det tydligen alldeles för lätt. Och alldeles för svårt. Och stackars, stackars mig som måste lusläsa varenda kommentar och gissning med lupp och hängslen för att inte missa en enda liten vink. Lisa FW som satt uppe och drack vin i lucka 9 kan inte ha sovit många timmar innan hon med snoret hängande ur näsan sprang in med det rätta svaret redan klockan 07:15: "Jag tror att det är en sur typ, lite vresig så där en måndag morgon." Plastfarfar hängde på, men lite tydligare: "Robert och Irland får mig att tänka på en välgörande f.d superstjärna."

Mellan alla ledtrådar och rätta svar kom en massa rapporter om vad ni har för er på dagarna. Dina har varit på "whickyprovning", Anna Själv Första har ont i en f.d. visdomstand, Dammråttan (och några till) är smart nog att vabba, Hjalmar fyller snart år, medan Griskindspatrik kryptiskt meddelar att ”Robert heter alltså i efternamn samma sak som Price heter i förnamn”. Och PK har tomtar på loftet:

"Tar HB emot bockfrämmat och gäldar med silver? Nej det måste vara en miss i översättningen. Det är ju mor i skutan som misstänktes för det. Man undrar ju om det ligger något korn i hojtet. Fast man är väl dummare än en feltrummad gris förstås."

Ordlistan från båsets mörka vrår fylls på efter blåsippedebaclet häromdagen, Godiva: Att "göra en blåsippa" är det nya "göra en pudel av en fjäder".

Vi avslutar dagens beröm till båset med en ledtrådsfråga från Ardy: ”Om man tycker att en sjundedel av livet suger, är man då mer eller mindre lycklig än snittet?”

Och nej, hörni. Det var inte Orlando Bloom eller Skebokvarnsvägen idag heller. Men gammal skraltig musiker som fyller 60 år nästa höst. Fast för mig är han för alltid kvar i Live Aid 1985.

Bob (Robert Frederick Zenon) Geldof (f. 1951) fick en jättehit med sitt band Boomtown Rats 1979 – I Don't Like Mondays – och spelade huvudrollen ("Pink") i Pink Floyd The Wall 1982, skrev Do They Know It's Christmas? med Midge Ure 1984 och satte ihop den där lilla behändiga välgörenhetstillställningen i bl.a. London och Phildelphia samt resten av världen 1985.

Fast det här är Bob 1987.

Live Aid, förstår ni ungdomar och gamlingar, är mitt enda coola musikminne. Jag var aldrig på megabautakonserterna med Bowie och Springsteen och gick dessutom i blöjor under Woodstock. Live Aid-konserten som drog in pengar till de svältande i Etiopien var för mig inte ett dugg intressant ur den pengainsamlande aspekten. Nej, mitt fokus låg på att

• jag tycker mycket om artister i största allmänhet och just då Adam Ant, Ultravox, Phil Collins, Paul Young, Wham!, Paul McCartney och Duran Duran
• pappa hade köpt ett underverk till vardagsrummet: en "tv-inspelare"!

Jag, Broder Jakob och Orangeluvan spelade in rubbet och såg sedan Live Aid så fort vi kom åt. Videobandet bara gick och gick. Broder Jakob frossade i den sköna, falsksjungande Sade medan jag försökte härma den unga Madonnas stil (vilket jag försökte ända till 1991, faktiskt). Påpekas bör att jag ju kunde ha varit intresserad av de mycket coolare artisterna på scenen, t.ex. Elvis Costello, Black Sabbath, Run-DMC, Judas Priest, U2 (länken går till Sunday, Bloody Sunday), David Bowie, The Who och Bob Dylan. Men särskilt cool har jag aldrig varit.

I Don't Like Mondays var alltså låten som var insprängd i "Roberts" påtågetmobilsprat i Julkalendern. Jag vet inte huuuur många sådana människor jag stöter på på mina tågresor. Hur tänker de? Tappar de sans och vett samt simultanförmåga när de väljer att HALLÅÅÅJTA in i luren istället för att ge upp, slappna av och sova lite? Gemensamt för dem alla är också att de har så hiiiimla mycket att göra och är så vaaaansinnigt stressade av allt. Precis som Bob Geldof 1985. I dokumentärfilmen om Live Aid åldras han fem år på bara några månader – men han lyckades ju med vansinnesgrejen. Och dubbad till kommendör av Brittiska Imperieorden blev han 1986. Sir Bob, liksom.

Och här är låten som HB skrev – I Don't Like Mondays (som handlar om en 16-åring som sköt ihjäl barn på en skolgård).

Boomtown Rats på Live Aid 1985. The silicon chip… nobody's gonna go to school today … daddy doesn't understand it … and he can see no reason … the telex machine … little girl … sweet 16 ain't so peachy keen … the playing's stopped in the playground … play with her toys … the lesson today is how to die … and then the bullhorn crackles … osv.

I en intervju med Parkinson berättar Sir Bob om känslan att stå där på scenen när miljoners miljarder människor i hela världen tittar. Jag har komprimerat pratet:

– Först var jag bekymrad över ett annat band som inte höll tiden fastän de skulle vara på plats kl. 12. Men plötsligt skulle jag bara vara sångare i mitt eget band. Ljudet av publikens skrik var öronbedövande. Det låter fånigt idag, men det var liksom en känsla av samhörighet mitt i den elektroniska loopen med hela världen uppkopplad på en gång. Och så tänkte jag att ”alla som jag någonsin har träffat tittar nog nu”. Och så började vi spela. Precis när jag kom till ”… and the lesson today is how to die" slutade jag sjunga och bandet slutade att spela och så tog jag in allt som kändes – och tittade på alla som tittade och så kände jag bara ett stort, stort lugn. Kriget med röster som alltid pågår inne i huvudet var plötsligt alldeles tyst. Ett ögonblick senare fortsatte jag sjunga och jag har inte varit lugn sedan dess.

Och här har vi Do They Know It's Christmas? (studioversionen):

Om ni vill se en sämre version från själva Live Aid,  med George Michels knallgula och väldigt uppknäppta skjorta, så finns den här.

Bob Geldof fick tre barn med musikskribenten och programledaren Paula Yates och som den naturligaste sak i världen döptes de till

1. Fifi Trixibelle
2. Peaches
3. Pixie.

Dessutom har han adopterat Paulas och Michael Hutchences (INXS) dotter – Heavenly Hiraani Tiger Lily – när det stackars barnet blev föräldralöst pga. droger, depressioner, konstnärssjälar och på det dessutom underliga sexlekar som man måste ta till när lifvet inte är tillräckligt spännande. Och mina fem barn återfinns på alla tio-i-topp-listor över de populäraste barnnamnen. Jag är hur tråkig som helst.

Men nu drar vi en vinnare! Tröjorna har kommit från tryckeriet! Ska jag kanske trycka upp 500 till så att ni kan köpa dem, alla ni som inte vinner? Eller förlorar man poängen med det unika då? Ah well, nu har jag i alla fall hittat en unik lapp … Fru Decibel! (Måste jag börja könskvotera också? Vad äääär det med plommonstopet i år?)

Lucka 11 kommer om en liten stund!