Till häromåret hyrde jag alltid cykel när jag var i Stockholm, vilket jag har nämnt flera gånger förut. Hjälm brydde jag mig rebelliskt – och dumt nog – inte om. Vinden fläktade i håret, jag var 16 år igen och plötsligt förstod jag hur Odenplan, S:t Eriksplan och Centralen låg i förhållande till varandra.
Dessutom fick jag ju tillfälle att KLAGA versalt över cykelvägarnas idiotiska dragning där jag plötsligt blev tvungen att tvärnita på grund av
- mötande cyklister på min enkelriktade framfart
- bussdörrar som öppnades och folk som vällde ut mitt på cykelvägen
- en man i plommonstop som slog på alla cyklister han kom åt.
Så försvann cyklarna på grund av ett upphandlingsmankemang, samtidigt som sparkcyklarna åt upp trottoarerna som vore de triffider. Igår vandrade jag från Stureplan till Odenplan och då såg det ut så här …
Samtidigt är jag djupt avundsjuk på alla som kan hyra sparkcykel och bekymmerslöst rulla mot rött, sparka mot enkelriktat och sick-sacka mellan bilar som står i kaosköer. De är många – jättemånga!
- Är jag sur, grinig och motsträvig?
- Är jag bara arg för att mina knän inte klarar av huppiguppandet och skakandet?
- Har jag rätt, men får faktiskt skita i det här och leka hinderlöpning samt strunta i de synskadade?
Vad tror ni om sparkcyklarnas framtid?
Uppdatering!
Problemet med störande, nya företeelser är gammalt. Läs Stockholms-Tidningen 1896!
