Hoppa till innehåll

Etikett: QED

Pappa är liksom inte poet

Jag har alltid (ehrrm, definitionsfråga) gillat poesi. Rim, kluriga radbrytningar, Martinson, limerickar, julklappsetiketter, Rådström …

lontagarfonder
Kjel-Olof Feldt: ”Löntagarfonder är ett jävla skit // och nu har vi baxat dem ända hit”.

Min pappa – som sannerligen och verkligen samt in absurdum delar min kärlek till det svenska modersmålet – känner inte likadant.

– Poesi. Pah.
– Men känslan och f…
– Pfffft!
– Fast rim gillar du ju!
– Ja. Men då rimmar det ju.
– Okej. Men lyssna nu.
– Okej.
– Du säger ”okej” som jag, men nu blundar du ju!
– Ja. Man kan ju sova en stund.
– Ska du sova? När jag läser poesi för dig?
– Nähe. Okej. Då är jag väl vaken då.

Här skulle man mycket väl kunna dra paralleller till nästan samma diskussion som försiggick när jag var 14 år och ville tälta med mina kompisar i Sinksundet. (Som nu till min stora förvåning numera räknas som småort, men som för snart 40 år sedan inte var mer än en badplats.)

Pappa inleder dialogen nedan, som går ut på att mina föräldrar inte tänker släppa iväg mig. Han är 41 år och har stora, fyrkantiga glasögon och en störig tonåring i flätor framför sig:

– Camping. Pah.
– Men  alla andra får ju!
– Pfffft!
– Fast friluftsliv och svamp- samt bärplockning gillar du ju!
– Ja. Men ensam.
– Okej. Men lyssna nu.
– Okej.
– Du säger ”okej” som jag, men nu lyssnar du junte!
– Ja. Kommer du att kunna sova i tält?
– När alla mina kompisar sover? JA!
– Nej. Nej. Nej.

Jag fick aldrig åka på den där campingutlykten till Sinksundet, dit alla andra åkte och lekte Sanning och kånka och Flaskan hela natten. (Sov gjorde de tydligen inte.)

poetry

Tillbaka til 2016. Min djefla man dök nu upp i diskussionen och var på min sida när han läste ”Slut på sommarlovet” av G.M. Silfverstolpe för min pappa:

Det var den tid, då våra fickor spändes
av kantstött frukt med regnvåt lera på.
Det var den tid, då trädgårdsstaken tändes
och sken på kräftfat i en mörk berså.
Det började bli nästan kallt att bada,
och snåren sveptes in i spindelväv.
När sista lasset kördes till sin lada,
var rymden kyligt klar och blåsten sträv.

Det var de dagar, då man girigt vägde
var timma, som fanns kvar till lovets slut.
Det var den tid, då varje timma ägde
sin egen kraft, som måste vinnas ut.
Och ändå hände det, man smög sig undan
från leken till en backe, där man låg
och såg med tioårig, svart begrundan
på svalors flykt och vita skyars tåg.

Så reste man en kväll, då solen väckte
en djupröd glöd ur alla timmerhus.
Man höll den avskedsgåva sommarn räckte,
en påse astrakaner mot sin blus.
I tårögd tystnad for man till stationen,
och runtomkring en höjde syrsor gällt
den sista glädjedruckna sommartonen
från boskapstrampade och tomma fält.

– Pffffft! sa pappa.
– Men …? Va?
– Krystat!
– WTF?
– Genomarbetat och ansträngt!
– Men pappa!
– Ja?
– Det är ju poesi! Och om man läser som om det vore ett helt vanligt stycke i en helt vanlig text, är det ju melodiskt och alldeles eh … vackert?
– Mhhhnffffn.
– Hör nu. ”Det är vackrast när det skymmer …”
– Fast jag tycker ju inte det. Solsken mitt på dagen är vackrast.

Precis som med färgblindas likgiltighet inför falu rödfärg mot grön granskog, kan jag nu förstås inte annat än bara rycka på axlarna. Vi är alla olika, och tur är väl det. Jag kan inte

  • se skillnad på olika märkeshandväskor
  • känna den annorlunda smaken av italienska viner om man jämför med de spanska
  • skilja på en kvadrupel och kvintupel inom konståkning.

Vi har alla liksom en acquired taste, även om det inte handlar om smak. Eh. QED. Well. Anywhooo.

greygreygrey
Vilka vackra färger!
Share
66 kommentarer