Hoppa till innehåll

Etikett: pizza

När jag blev utslängd redan före första ölen (dag 7 i N.Y.)

När jag går omkring i N.Y. ser jag ut som en turist. För jag är en turist. Jag har bekväma skor, stor ryggsäck, glasögon och anteckningsbok och kameran lättillgänglig. Klick, klick, och så fram med pappers-tunnelbanekartan!

Men trots detta kommer folk fram till mig för att fråga mig om vägen, var man ska byta från de gröna 4, 5 och 6 till de gula R och M eller var man kliver av om man vill åka till Ellis Island. Det är oerhört konstigt, men ännu konstigare är ju att jag nu kan svara på frågorna – men inte på några villkor peka ut riktningen.

Irländskt, fnittrigt par som bor alldeles vid The Wild Atlantic Way, som man tydligen bör besöka. (Mannen tyckte att hustrun pratade för mycket, sa han.)

Igår morse frågade ett irländskt par hur man kommer till sydligaste tippen på Manhattan. Och sedan pratade vi såpass att jag glömde att stiga av och för andra gången hamnade i Brooklyn, som jag ju inte gillade häromdagen. Jahaja, då ska jag väl ge Brooklyn en chans till? tänkte jag och klev av tunnelbanan.

Och möttes av dessa poliser som såg förbannade och roade ut på en gång. (Det är inte backigt i tunnelbanan; jag sköt från höften.)

Jag förstod aldrig vad poliserna gjorde, men på blott tio minuter stötte jag på

  • två män som skrek på varandra
  • två kvinnor som skrek i varsin telefon (dock inte på varandra)
  • fem barn som gick bakom ett sjätte barn och skrek okvädinsord
  • en säckpipespelare.

Just den sistnämnde kunde ju ha fått mig att stanna längre, men jag bestämde mig än en gång för att Brooklyn får vänta tills jag har någon som kan guida mig och hålla mig i handen samtidigt.

Så jag åkte över till Manhattan igen.

En liten stund senare befann jag mig i Soho, där jag hittade en nätt liten handväska som kanske skulle kunna ersätta alla mina ryggsäckar och bagar och plastpåsar.

Om det inte var för det faktum att den kostade 9 000 kr.

Sedan shoppade jag loss! Fullständig lycka! Ett par basketskor!

Lilla Hetty här var så liten att mina nya skor ser ut att vara i stl 50. Hon älskar skor över allt på jorden och förstår inte hur man kan vara irriterad på kunder och deras äckliga fötter.

Uppfylld av basketdojjorna satte jag iväg mot okända trakter.

Här tvärstannade jag, för jag trodde att det var en viss pub. Men det var ju helt fel.

Det finns en spännande pub på Manhattan som jag har läst om flera gånger, McSorley’s Old Ale house. (Läs på Wikipedia!) Dit skulle jag idag. Jag gick och gick (vilse som vanligt, vilket – jag upprepar – är bra) och blev så glad när puben plötsligt dök upp!

Kolla, det ser ju ut som en viss bookshop.

Puben blev främst känd för att soldater som åt kyckling där (sista gången innan de skeppades över till Europa för det förnicklade kriget som pågick där), hängde upp ”the wishbone” på bjälkarna i taket. När de kom hem igen, hämtade de sitt lilla kycklingben. Alltså fanns massa, massa ben kvar för att så många av soldaterna dog. Och inte förrän 2013 tvingades de dåvarande ägarna att damma av allt gammalt skräp. Här kommer två bilder tagna från nätet:

Med jättemycket damm.
Med inte lika mycket damm.

Så jag klev in på puben. Jag ställde mig vid baren och såg fram emot att få köpa en öl. Men det tog lite tid, så jag tog fram kameran och klämde av ett par bilder på måfå upp i taket utan att sikta, utan att fokusera och utan att ha på blixt. Så här:

Dåligt ljus och kasst fokus – då gör man bilden svartvit så ser det konstnärligt ut.
Visst vill man klättra upp på en stege och granska allt med lupp?

Då kom en man och tog tag i min arm:

YOU ARE NOT TAKING PICTURES OF MY GUESTS! sa han mycket, mycket allvarligt.
– No, I’m no…

Och så pekade han mot dörren. Sammanbitet och utan att se mig i ögonen.

– I’m not, I promise, I took pictures of the thi…

Mannen bara pekade och pekade. Så jag lommade ut. Och istället in på en på-hörnet-pizzeria, där jag slickade mina sår med en slice som konstigt nog hade salami och philadelphiaost. 

Och de tycker att våra kebabpizzor är konstiga.

Så tog den dagen slut. Jag och mina två par fina basketskor (fast Artonåringen ska få ena paret) vaggade hem i natten.

Sådana här bilder tar jag hela tiden bara för att de ser så oerhört coola ut. (Klockan är här runt elva på kvällen.)
Vi avslutar förstås med en rörbild från den där väldigt skitiga och slitna men faktiskt välfungerande tunnelbanan.
Share
13 kommentarer

Klona mig (tipsuppdaterad)

Min kropp är i Stockholm på barnkalas.

Men själen och hjärtat är i Västerås och kollar på ungdoms-SM i basket.

Mitt i pizzabak inne på toa (värdarna har ont om plats i köket) får jag veta att Fjortonåringens match är jämnare än jämn och att det är ohyggligt nervöst allting. Mitt i en tårttugga får jag veta att första matchen förlorades med två ynka poäng. Men att Fjortonåringen blev matchens lirare. Mitt i nästa tårttugga får jag en tår i ögat. Jag är på barnkalas men vill titta på basket. (Kalasvärdarna vet hur jag känner.)

Jag tror att jag för det mesta fattar rätt beslut när två arrangemang eller uppdrag krockar. Rätt beslut när det gäller moral och omgivningens krav, vill säga. Om jag bara skulle gå på känsla, skulle jag prioritera

  • begravningar framför dop
  • basket framför nästan allt
  • teaterbesök framför tjejmiddagar
  • releasepartyn framför sömn
  • glass framför fibrer
  • bloggen framför mina föräldrar.

Men några dumma beslut har jag tagit:

  • År 1986 körde jag järnet på Lundakarnevalen och gick bara upp på två av fyra enpoängstentor i engelska just den veckan. Två poäng som jag aldrig kommer att ta. (Alla med ofullständig examen – förenen eder!)
  • År 1987 valde jag att åka 25 mil till en bortamatch istället för att tenta drama och var tvungen att gå upp på resttentan två gånger.
  • Å andra sidan stannade jag hemma och tentade istället för att se på Peter Stormare som Hamlet på Dramaten 1986, vilket jag har ångrat sedan dess. (Och ältar här på bloggen hela tiden.)

Tydligen var jag som dummast runt 1986/87, för nu kommer jag inte på fler felval.

Fotnot
Punktlistorna ovan är korrekt skrivna, men av två helt olika typer.

Bara ett litet tips
Läs hur Salte Stellan upplevde sin basket idag.

Share
25 kommentarer

Håll i pengarna!

Visserligen får man inte som egenföretagare lön den 25:e som andra, men vi brukar fira ”lönehelgen” ändå, med lite pukor, trumpeter, pizza och chips. När vi bodde i Lund var det O’Vesuvios gigantiska pizza med färska grönsaker. Numera ligger det en farlig massa kebabbitar under köksbordet efter pizzamåltiderna.

Sedan 1985 äter jag inte skinka på pizza efter att ha köpt en strax bredvid Skatteskrapan i Stockholm. I munnen hittade jag nämligen plötsligt ett väldigt, väldigt litet lårben. (Ja, jag vet, Råttan i pizzan och Bengt af Klintberg, men detta är faktiskt sant. Och så kan jag ju passa på att i sammanhanget berätta att min mamma har varit barnvakt till Manne af Klintberg, fast innan han blev clown.)

Men vad jag skulle säga är att jag är dålig på att hålla i pengar. De rinner inte mellan fingrarna och det är inte hål i börsen – jag vet mycket väl att det är mitt eget fel att jag inte har en årslön på banken. Eller en månadslön på banken. Eller en dagslön på banken.

Fast man kan ju göra som de gör hemma hos min syster.

Share
22 kommentarer