Har ni sett sicken luddig rubrik? Vad kan den betyda? Har jag vågat något, har jag en sedelärande historia om någon som har vågat något som ingen annan vågade?
Nej, men ni kanske har!
Jag har gått fram till folk som slåss och knackat dem på axeln och pekande mot himlen sagt ”titta en svan”, jag har gått fram till obegripligt pantade föräldrar som hotar att lämna sina barn i sandlådan om barnet inte kommer NU och jag har … eh … inte gjort så himla mycket mer. Förra sommaren försökte jag som en idiot rädda en man utan fötter, vilket gick åt pepparn. Jag letar i minnet efter civilkuragehistorier eller anekdoter om hur jag står upp för din lilla människan … men nej.
Fast nu vet jag! I högstadiet samlade vi pengar till en klassresa (vilket gick såpass bra att vi kom oss ända till Rhodos, där jag sparkade en närgången grek mellan benen) genom att sälja och slava och städa och jag vet inte allt. Varje dag bakade en i klassen lärarnas fikabröd, som kostade en krona biten.
Men … några av lärarna tog sockerkaka (det var nästan alltid sockerkaka) utan att betala. Vecka efter vecka saknades en massa slantar.
Efter ett klassmöte där vi diskuterade hur skylten med ALLA MÅSTE BETALA skulle utformas, blev jag arg. Sägs det. För det här som jag ska förtälja har jag helt förträngt; det är min mamma som har berättat att hon – som var lärare på samma skola som jag gick i (inte jättekul, nej) – i godan ro satt i lärarrummet och gjorde sådant som man gör i lärarrummet, när hon plötsligt i ögonvrån såg sin förstfödda dotter storma in utan att knacka, slita fram en stol, ställa sig på den och hålla ett brandtal om vikten av att sköta sina finanser och inte stjäla kaffebröd av 15-åringar som i sitt anletes svett bakar kakor till hela lärarkåren.
– Ni borde skämmas! Ni har lön och en krona är det väl värt att få något gott till kaffet?
Sa jag (tydligen) och hoppade ner från stolen (jag hade ännu inte fått ont i knäna) och klampade ut igen.
Om det hjälpte har jag ingen aning om eftersom jag inte minns annat än att vi fortsatte att baka och att vi slutligen kom iväg på klassresan.
Så: er tur!
Har ni vågat stå upp och tjoa för er sak, räckt upp handen och tagit bladet från munnen och kanske inte för den skull gjort någon skillnad – men i alla fall blivit lite nöjda? Eller har ni rentav lyckats bättre än jag och förändrat tingens beskaffelse? Berätta! (I amerikanska filmer får alla stående ovationer när sådant här händer och alla gråter sedan av lycka och lättnad och sedan är solnedgången vackrare än någonsin: The End.)
Fotnot
Jag frågar för att jag behöver peppande historier till en stackare som i dagarna sitter i stora folksamlingar och inte vågar göra annat än att följa strömmen fastän strömmen helt klart och tydligt rinner åt fel håll och över sina bräddar.