(Länk till dag 1 & dag 2 & dag 3.)
Vi vaknade på måndagsmorgonen med insikten att vi nog bara skulle köpa 5 mil söderut på ett ungefär.
– Najs. [lugn ton]
– Majs? [något förhoppningsfull ton]
– Var det nån som sa bajs? [orolig ton: vi har ju en toa i bilen]
Medan ungdomarna gick på vinprovning i arla morgonstund (till och med vinbonden blev synnerligen överraskad när de dök upp), sopade jag golvet och försökte röja lite – men plötsligt hördes ett brutalt motorbuller över nejden. Rådjuren intill husbilen ryckte till och hoppade bort, pensionärerna i husbilen bredvid oss kom ut med stora ögon och tandborste i munnen.
– Was? sa mannen.
– Wo? sa kvinnan.
– Mais, sa jag kunnigt och pekade mot majsskördemaskinen på fältet intill.
På samma plats tog jag en selfie dagen innan.
Naturligtvis filmade jag en snutt eftersom det är stencoolt: majskolvarna åker åt ett håll och ”blasten” åt ett annat håll. Inne i maskinen skalas majskornen av, och bakom slängs den tomma majskolven ut som ett lik i Strömmen.
Under tiden blev ungdomarna förmiddagslulliga och fick se vintillverkningsmojänger och bubblande rör samt u-båtsliknande utrymmen.
Jag var så upptagen med majsen och det faktum att duschen hade slut på varmvatten och jag skallrade tänder när jag drack en kopp te, att jag bara slängde i mig ett knäckebröd i två tuggor innan vi begav oss mot koncentrationslägret inne i byn. Detta skulle visa sig vara ett misstag.
Efter koncentrationslägret började det kurra i magen och en liten irriterade huvudvärk molade nånstans bakom ögonen. ”Men snart är det ju lunch”, sa jag till mig själv.
Jag körde och Lisa var den oerhört proffsiga kartläsaren. Vi bestämde oss för att åka till Hornbach och fråga efter list (som nämns här) till den luftläckande dörren som gör att inombilsmiljön är både bullrig och dragig. Det heter ”Gummidicht” på tyska, vilket var nödvändig kunskap efter de ungefär nio personer som vi frågade på denna utflykt inte alls kunde engelska.
Denna idiotiska omväg till Hornbach och husbilstillverkaren var ett misslyckande av monstruösa proportioner eftersom varken Hornbach eller husbilstillverkaren Riki hade den blekaste aning om varför listen saknades, hur vi stod ut med ljudet eller vad vi skulle göra för att hitta just denna list.
Och oj, vad vi höll humöret uppe!
Vägen var vacker, byarna var vackra, höstlöven gjorde oss tårögda i all sin färgprakt och alla tyskar var så snälla, så snälla.
Samtidigt mullrade det i min mage. Det dunkade i huvudet. När Lisa sa vänster hörde jag ”hästkött” och när hon sa höger tyckte jag att det började lukta rökt skinka.
– Rakt genom rondellen! sa Lisa.
– Sa du kanelbulle? sa jag.
Vi stannade vid en mataffär för att köpa förnödenheter och jag tryckte i mig nåt rosa fluff med hallonsmak, men kaffet bedömde jag att jag skulle vänta med tills vi var framme vid målet: ännu en vingård. (Just denna vingård har allt man vill ha som husbilsåkare: vatten, el, toa, dusch och toalettömningsfaciliteter.)
Naturligtvis borde jag istället ha ätit åtminstone två av de bananer som vi köpte, stannat vid en bensinmack för kaffe och stått ut med att det var dyrt eller krångligt eller vad det nu var jag tänkte. Men som ni förstår: jag var SÅ pantad.
Klockan blev 16. Då hallucinerade jag om kycklinglår och jordnötssmör. Någon kopplade in elen till husbilen, någon halade fram knäckebröd och en nyköpt kaffekapsel …
När jag hade jag fått kaffe återvände lifvet, plötsligt provade vi viner, plötsligt åt vi kvällsmat bestående av ost och plötsligt såg jag världen i ett rosa skimmer. Eller fluff.
Då satte vi på en dålig film och sov sedan sött. Idag (tisdag) kör vi in i Frankrike! Jag ska dricka kaffe och äta mat varannan timme!
7 kommentarer
