Vi har ju försummat Sexåringens läsande och skrivande. Vi föräldrar har inte tagit vårt ansvar och bör ställas i skamvrån.
När den nuvarande Sextonåringen var sexåthalvt år och skulle börja i sexårsverksamheten (=lekis), kämpade vi med läsning och skrivning och mutade honom brutalt med pengar och godis trots att han var komplett ointresserad av bokstäver. (Ja, samma Sextonåring som idag helt frivilligt läser det som motsvarar Naturlinjen med extra språkkurser i italienska, spanska och latin.) Med den nuvarande Sexåthalvtåringen har vi mest lallat runt, gullat lite och förmodligen tänkt ”Jaja, grabben klarar sig nog, han har ju nog med sin epilepsi och sådär”. Plötsligt dök det häromdagen upp en lapp från skolan:
Läxa? Påminnelser? Vabaha?
Det visade sig att Sexåringens allra första läxa bestod i att skriva upp två sammansatta ord från något hemifrån. Vi hade inte fått någon lapp hem – barnen hade bara fått läxan muntligen. Hm. Det funkar ju sisådär.
Nåväl. Nu har Sexåringen lämnat in sin läxa som han skrev helt utan mutor eller påtryckningar – men jag hann inte skanna in den. Däremot vet jag vad det stod. Med stora, darriga, helt rättplacerade bokstäver:
DINOSAURIEFOT
