Vi har ett jättestort kylskåp som heter veranda.
Där placerar vi sådant som inte får plats i de normala kylskåpen. (Ja, hrrrm, vi har två kylskåp inomhus.) Särskilt läsken mår utmärkt där ute på vintern och får oss allihop att kolsyrebubbla av lycka.
Men så är det ju det här med nollgradigt som övergår i minusgrader. Och den där läsken som igår var så lagom kyld, är plötsligt fryst.
Och det är här jag kommer in i bilden. För här skall intet förfaras!
– Ta in läsken!
– Men mamma, den är ju alldeles fryst …
– Damn. Okej. Lägg dem där bara, innanför dörren.
– Allihop?
– Javisst.
Tre flaskor placerades innanför dörren, medan en flaska under Tjugofyraåringens övervakande lades i vatten i diskhon. Vi diskuterade en liten stund hur ett eventuellt misslyckande skulle kunna gå till och om knivarna på magnetskenorna kanske skulle kunna flyga omkring och enades om att det nog skulle gå bra, det här.
Då …
PFFOOOMMMM!!!
Det var inte ett pang, inte ett poff och verkligen inte en krasch. Ett dovt !pang! på högsta volym var det. Fjortonåringen satte sig paff på en bänk och Tjugofyraåringen flög upp på en annan bänk som vore smällen kanske en mus. Själv vände jag mig långsamt om med en vag känsla av att det nog var bäst att inte göra något överilat.
Då kom min djefla man inrusande.
– Va? HALLÅ? Vaaa …? ÄR ALLA OKEJ?
Han hade känt att livet var slut, att alla i köket låg lemlästade och döda och att husvagnen (som vi inte har nån) hade en gasolläcka och att alla hans b… nämen.
– Alla mår bra? Oj, läsken. Är det sockerfritt?
Det var det. I tio minuter låg vi alla på golvet och sopade och skyfflade isläsk. Sedan började vi torka upp smält läsk. Och slutligen torkade vi läsk på väggarna och i taket.
Under hela tiden låg den där andra läsken i vasken och gosade och mådde jättebra.
Efter Smällen – The Movie:
