Vår bil heter Corolla, men vi kallar den Käxet. Om man trycker lite lätt på stänkskärmarna smulas de sönder med ett krasljud. Det är inte riktigt som Mariekex, mer som Digestive.
Om det regnar flera dagar i rad behöver bilen tre dagars torktid, vilket är mer än när man t.ex. behöver torka en ryamatta. Vår blöta bil säger hurp-hurp-kkkxxxxrrrr och rör sig inte ur fläcken. Om bilen är torr startar den dock på första försöket, men bara om man först har lagt i backen.
I baksätet bor tre barnstolar och fem kilo Kalle Anka-tidningar samt en hushållspappersrulle. Under ena sätet ligger ett uppslagsverk i ett band. I passagerarsätet finns ännu en barnstol samt ett mindre grustag. Är det denna förnedrande behandling som gör att bilen nu vill lägga av, flytta hemifrån, dö en smula?
För nu har bilen krockat för första gången. Den bara stod stilla på en återvändsgata och blev bryskt påkörd av en galen småbarnsmamma som var försenad. Tre barn och en kanin i bur satt i hennes bil när hon hoppade ur och skrek:
– Varför står du här? Här kan du ju inte stå! Här brukar ingen bil stå! Herregud!
Jag, som förde bilens talan, förklarade att vi väntade på en kompis som snart skulle komma.
– Vänta och vänta, jag väntar inte! Måste handla! Vi ska ha främmande! Herregud!
Vi tittade på bilarna. Småbarnsmamman med kaninen hade ett jättemonster till skåpbil, svart, blank och ny. Oskadd. Käxet hade mitt i rosten fått en buckla i förardörren. En grop i kinden, liksom. Jag hittade förvånande nog krockpapperen direkt – i handskfacket med femton nappar, sjutton D-mark, gammalt snytpapper och tre tomma glasögonfodral. Men inga handskar.
Vi fyllde i datum på blanketten och ritade gatan och bilarnas placering. På baksidan fick jag först pilla loss en Kungen av Danmark-karamell, sedan kunde vi skriva under och mamman åka sin väg. Själv stod jag kvar och reflekterade över hur man handlar med en kanin, men kom sedan på att jag ju var riktigt upplyft. Käxet skulle på renovering! Ansiktsbehandling med fettsugning!
Vår bilreparatör heter Reågår och ser ut som en pepparkaksgubbe. Han kapar kolvar och pillar i förgasaren och filar kuggar och kopplar slangar med sladdar åt oss åtminstone en gång i månaden. Käxets åldersproblem är alltid synnerligen intressanta, komplicerade och dyrbara och de nödvändiga reservdelarna måste alltid beställas från Australien.
– Australien är den biltillverkningstätaste delen av Asien serrö, förklarade den allvetande Reågår för mig en gång.
Igår kom Käxet hem efter att ha blivit omskött i åtta dagar. Förardörren riktigt lyser. Den är blank och vacker, len och mjuk. Inte ett enda ärr syns.
Försäkringsbolaget har fått punga ut med en förmögenhet på en bil som inte gillar regn, som lämnar spår efter sig nästan som Hans & Greta, som har tappat förmågan att air-conditiona, som bara kan öppna ett fönster, som luktar gammal pommes frites och vars baklucka måste öppnas med skruvmejsel.
Nu är avstötningsrisken stor. Dörren kommer att utsättas för mobbning av resten av chassit. Detta är en annons:
Snygg bildörr bytes mot fungerande bil.
©Lotten Bergman 2000
Lämna en kommentar