(Känsliga läsare varnas.)
Jag jobbar just nu med att ge privatlektioner i svenska språket. Vi sitter ner, konverserar, letar upp svenska historiska händelser, diskuterar nutiden och dåtiden, kollar på Pippi Långstrump, Fem myror och Fanny & Alexander samt pratar om hur knäppt olika språk funkar. Jag rättar uttal och ordföljd och fokuserar stenhårt på svenskans 17 olika vokalljud trots att vi ”bara” har 9 vokaler.
Idag hade vi lektion kl 09–12. Klockan 08.55 kändes det som om jag hade klivit in i ett spindelnät eller hade ett mystiskt hårstrå som var på rymmen. Eller som om någon kliade mig i nacken med en fjäder. Och krafsade i pannan. Samt mitt på huvudet. Kl. 09.10 och ungefär var femte minut en timme framåt lät jag så här:
– Läs på om Carl & Karin Larsson efters… VAFAN är det som kliar?
– Vad kul att du känner till Nils Holgersson! Den skrevs på en ovanligt modern svenska fö att Selma Lagerl… har jag nåt i ögonbrynet?
– Den svenska grundskolan är inde… men herregud, har jag en fluga i örat?
Med jämna mellanrum ställde jag mig upp och hoppade omkring, skakade på kalufsen, stånkade och klagade. Jag hann inte börja fundera över hormonrubbningar, hjärntumörer eller leversjukdomar eftersom förloppet var så snabbt. Plötsligt slog det mig att jag hade samma känsla i igår kväll, strax innan jag somnade.
– Jag undrar om jag håller på att bli galen! sa jag högt till min elev.
I samma sekund fångade jag någonting på halsen. Mellan tumme och pekfinger höll jag i ett litet djur som jag inte kände igen. Jag klämde till lite för att skadeskjuta monstret, och lade den på bordet mellan mig och min elev.
– HUH! sa han.
– Bläää, sa jag som vanligtvis inte alls äcklas av småkryp.
Då började den släpa sig framåt mot mig. Förmodligen hade den rynkad panna och ilsken blick. Den kanske kastade ur sig okvädinsord. Jag klämde då till den ordentligt så att det sa SPLATT och massa rött blod sprätte ut på bordet.
Jag tog fram mobilen.
Resten av lektionen gick utmärkt.
Hjortlusflugan bor alltså på levande hjortar och galopperande älgar, men ibland flyger den fel och landar på människor. Den kravlar omkring, tar ett bett, suger i sig blod och vänder sig sedan om och sliter av sig vingarna och byter i samma stund namn till Herr Hjortlus. Därefter kryper den omkring och irriterar så mycket den nånsin kan, och är oerhört svår att nappa tag i. Dessutom gör den det på mig alldeles i onödan eftersom mitt blod – och alla andra människors blod – inte går att livnära sig på.
Måndagen fortgick som den plägar göra med jobb, skogspromenad, kvällsmat och basket. På denna basketträning hittade jag – mitt i ett anfall – ytterligare två jädra hjortlöss på halsen! Den ena sprang till skogs (eller satte sig på avbytarbänken) och kom aldrig mer igen.
Den djefla mannen, som ju är orienterare, är van vid dessa omkringklättrande blodsugare till felgångare. ”Japp, efter en lång bana kan jag ha tio–tjugo stycken på mig” säger han leende.
Yngve Brodin, expert på flugor och mygg vid Naturhistoriska museet, har några råd till mig:
– Se inte ut som en älg, lukta inte som en älg och flåsa inte så förskräckligt!
24 kommentarer
