Mitt i natten vaknade jag av den bästa och största av alla insikter och infall. Min tanke var så lysande och självklar att jag inte riktigt visste till mig av förtjusning över min egen välfungerande hjärna. Jag – som inte frivilligt går upp mitt i natten om det inte brinner – satte mig upp och sade högt:
– Ja!
(Ni ser det framför er? Ena pekfingret höjt som E.T., håret på ända, den snarkande djefla mannen fortfarande snarkande och det becksvarta rummet becksvart så att man ju i verkligen inte hade kunnat se ett dyft ens fem centimeter från mig? Ok.)
Ett litet inspelningsfickminne på hyllan bredvid mig hade varit bra, men förmodligen hade jag låtit som Walter Matthau med en het Jerry Lewis i munnen. (Vet inte riktigt vad jag menar. Finns det en filmscen där Matthau är tandläkarpatient och Lewis är tandläkaren som råkar bedöva sig själv?)
Men haha! Inte behöver man ha ett fickminne med datorn på armlängds avstånd! Ha!
Mitt i natten tog jag alltså fram datorn, fläkte upp den och skrev ner det som skulle förändra mig och världen. Nu vet ni sedan tidigare att jag är en bedrövlig tangentskribent som inte kan skriva utan att se på bokstavsknapparna. Även om jag hade kunnat vinkla skärmen så att den lyste på händerna, gjorde jag det inte. Men jag skrev! Skåda:
Ok, jag vet inte, men om jag sjuke vara tvungen att välj ammellena all möjlig mudik dom för i helvete kryddar ea dnenna planet omsvoere te de basiika och oregani allihopa, så skulle jag ha faávakllt foo fighjters.
Say what?
20 kommentarer