Hoppa till innehåll

Etikett: Hylta

Retour à la nature eller bara spring i benen?

I Hylta 1977:
– Lotten! Kom och hjälp mig att måla det här gamla hönshuset, lägga in parkett på dasset och laga bilens bakruta!
– Fnys. Grrr. Morr. Stånk. Blä. Åkejrå.

Som ni ser var det verkligen på riktigt: bakrutan var bara borta en morgon i Hylta. (Foto: Lotten Bergman)

I Skåne, på Öland, i Dalarna och i Byske på 2020-talet:
– Välkommen, Lotten!
– Vad kan jag göra? Måla? Tapetsera? Riva ner väggar och rycka upp trädrötter samt sprätta loss masonitskivor från alla dörrar?

Pappa brukade bygga en pergola till alla hus som vi flyttade till. Ibland byggde han pergolor även till grannarna – men mer avancerat än så var inte hans hantverkskunnande. Mamma valde kakel, planterade rosor och tapetserade om med William Morris. Man kan med kakelfog säga att jag inte är upplärd som arbetshäst eller renovatör eller ens ogräsuppryckare.

Så hur gick det här till? Varför vill jag numera åka runt på arbetslägerturné till kompisar överallt? Föll jag på tvärsan från äppelträdet och landade i nån annans päronträdgård eller är det bara såhär vi är funtade, vi människor? Back to nature, retour à la nature och tillbaka till naturen med Rosseau?

Tänk om kroppen och hjärnan har haft sammanträde och enats om att det gäller att passa på medan tid är.
”Snart ä ho dö.”
”Jå. Vi ger’na lite spring i bena.”

Men nu ska ni få se något som jag inte har haft ett enda dugg med att göra, eftersom mina fingrar inte är gröna och jag inte kan skilja ens på rhododendron och bougainvillea. (Men stava till dem.)

Kommentatösen Karins farbror anlade en fantastisk perennrabatt som fick pris i Husmodern 1972.
Samma ställe nu! Grusgången till höger är övervuxen och rabatten lite mindre prunkande – men oh, så fin.

Här i Dalarna var vi fyra bloggpolare (Karin, Pysseliten & PK) som dödade stickbuskar och drog upp 50-åriga rötter, klippte häck, badade näck och byggde ett däck.

Däcket. Jag lärde mig att man måste titta på plankens årsringar och placera dem så att de går uppåt – som en glad mun.

Nu ska jag en gång för alla utreda skillnaden mellan planka och bräda!

Svensk ordbok:
planka,
upp­sågat, av­långt, fyrsidigt stycke trä­virke av inte allt­för liten bredd och tjocklek,
minst 9 respektive (drygt) 2 tum. [min uträkning: 228 mm respektive 51 mm]
bräda, ut­sågat, lång­smalt, brett, relativt tunt stycke trä­virke med för­hållandevis stor längd.

Skogsordlistan (1994):
planka, virke med tjocklek minst 32 mm och bredd minst 140 mm.
bräda, virke med tjocklek mindre än 32 mm och bredd minst 70 mm.

NE.se
planka, sågat eller hyvlat virke med minst 45 mm tjocklek.
bräda, virke med tjocklek mindre än 45 mm och bredd minst 70 mm.

Nähe, det skulle jag visst inte alls. Vi får tydligen fortsätta leva i ovisshet. (Men jag påminner gärna om två andra svåra termer: postlåda är den som står vid tomtgränsen och brevlåda är Postnords, som vi lägger utgående brev i.)

När det var dags att resa från det ljuvliga Horndal i Dalarna, satte sig min undersköna orangefärgade lilla rullväska på tvären och tjöt av indignation.

Men när jag strök den medhårs med lite majsolja, blev den medgörlig igen. (Om oljan härsknar och luktar illa? Vet inte, men väskan är ändå proppfull av illaluktande arbetskläder – så det märks inte.)

Framme på Svinön i Byske fick jag omedelbart uppdraget att stapla ved. Vad jag inte vet om ved är precis allt. Jag vet inte hur den ska se ut, kännas, staplas, torkas eller huggas – novisen i vedboden [ve-bon], det är jag det.

Förre ägaren till huset, död sedan 2021, knorrade när han såg hur slarvigt jag inledde staplandet. Men det blev bra efter en stund när jag på hans uppmaning kollade hur han hade staplat resten av veden .

Därefter skulle jag måla ”Lillstugan” som uppfördes i mitten av 1960-talet. Då lydde vädergudarna alla bönder som i flera veckor har bett om regn, så vi satte oss att rulla tummarna och planera framtiden.

Samt inventera penselbeståndet. Tydligen är plåtburkarna begärliga, men vi accepterar inte ett bud under 100 000 kr.
Vi gick även på skogspromenader … eh, på nya kalhyggen. Eller ”ödemarkstillägg” som Fälldin sa. (Skogsägare får verkligen göra precis som de vill, medan jag måste begära bygglov för att sätta in ett fönster där det för 30 år sedan fanns ett fönster.)
Kanske målar vi dörren grön imorrn, för plötsligt blev den lika skön som en finne på näsan.

Här i Byske bor jag i Lillstugan på bilden ovan. Myggen och bromsarna är sedan vår ankomst helt galna av glädje och försöker umgås med oss vart vi än vänder oss.

Därför har jag fått en prinsessäng! Med äkta 70-talslakan!

I köket i storstugan finns ett fantastiskt tidsdokument som jag fullkomligen dyrkar av nostalgiska skäl. För precis en sån här mikrovågsugn kom pappa hem med en dag 1981! Den här funkar perfekt, medan vår gavs bort när mamma flyttade till en lägenhet där köket är marginellt större än mikron.

Pappa hade skrivit diverse användarmanualer eller bruksanvisningar för Husqvarna (de diskuterade vilket av orden som var lämpligast), och så fick han betalt med en mikro – exakt en sån här. 

Avslutningsvis vill ni väl se innehållet i två gamla färgburkar? Visst?

Share
21 kommentarer