När man ser hur jag klär mig, omger mig med underliga ting och struntar i om bilen är ren eller ej, kan man inte ana att jag är väldigt intresserad av mode, design och estetik. Det är som om Frank Andersson plötsligt skulle bekänna att han sedan barnsben knypplar spets, som om Angelina Jolie plötsligt sågs delta i sin favoritsport dragkamp eller som om världens främste sedelförfalskare under 1950-talet visade sig vara Astrid Lindgren.
(Nej, så är det inte alls. Men det är roligt att tänka ut sådana där tosserier.)
Igår åkte vi hem till kommentatorn hakkes (gement h och kk, ja) nya sommarstuga – som inte är ny per se, utan bara nyinköpt. Stugan fick ny kostym någon gång på 1970-talet av en person som visste precis hur man skulle inreda för att vara först med det senaste. Och som inte var rädd för att ta ut svängarna.
Om jag bläddrar i tapetkataloger, fastnar jag ofelbart för svenskt 1700-tal eller diskreta ränder.
I hakkes nya sommarstuga gick jag omkring och på mitt synnerligen diskreta sätt medelst tjoanden och pip samt avgrundsvrål föreslog K-märkning, inredningsreportage och museiutställning.
Eftersom huset inköptes inklusive inredning och köksattiraljer samt eventuella lik inmurade i källaren, hittas hela tiden saker som inte får bara mig att tjoa och pipa samt vråla. I en kökslåda låg detta, till exempel.
Nu ska jag försöka komma på om jag någonsin har varit så modern och i tiden att jag idag om detta säger ”men hur tänkte jag, vilken tur att jag tog mitt förstånd till fånga”?
Axelvaddarna? Ja, jo, där var jag nog lite extrem. Men jag tycker fortfarande att de är snygga.
Frisyrerna? Ptja, nej, där har jag suttit fast i nudelträsket sedan 1976.
Skorna? Nope, bara gympadojor, inga klackar eller platåer.
Möblerna? Hahahahaaa, nej.
Aha! Jag vet! Lappade jeans! Ojojoj vad jag inte har på mig lappade jeans längre! Fast … jag skulle bra gärna vilja.
