Vi sitter inne när vi inte går promenader. Vi träffar blott nära och kära, dvs barnen, spanjoren och basket-Emma, som går som barn i huset. Vi tränar så gott vi kan, och barnen använder huset som träningslokal.
Jag har propagerat för att man ska föra dagbok så mycket man nånsin kan, vilket Orangeluvan (söstra mi) gör med sån bravur att hon har dokumenterat coronanyheter sedan i januari. Igår hittade jag Institutet för språk och folkminnens enkät som handlar om hur vi upplever vår värld och hur vi påverkas i detta nu. Spring dit! Skriv!
Men idag hände något underligt. Jag förstod plötsligt att vi ska ha kalas ikväll för att fira basket-Emma som
- är nyutexaminerad sjuksköterska
- fyller år.
Raskt packade jag iväg mig i bilen för att köpa en flaska rödtjut, allergimedicin, två avokador och ett paket ögonkakao. Döm om min förvåning!
Det var fullt med folk överallt!
– Vad är det här? sa jag till personalen på Systemet.
– Det är helt galet. Och då har du ändå missat rusningen: för 20 minuter sedan hade vi tiometersköer i alla kassorna!
– Men! Är hela Eskilstuna härinne? sa jag till personalen på apoteket.
– Ja. Vi vet inte vad som händer. Jag säger till alla att åka hem.
– Är allt okej sa jag till en mataffärsanställd som såg lite trött ut.
– Vi har aldrig haft så många kunder på en gång. Inte ens till jul. En del köper för uppåt 2 000 kr. Vi fattar inget.
Okej, för att platta till den berömda kurvan måste ju inte alla stanna hemma och isolera sig. Det räcker kanske med att vi och alla vi känner gör det. Men alltså … så stora, koncentrerade folksamlingar har jag nog inte sett på tre veckor. Och i USA köper folk skjutvapen som vettvillingar. Det känns som om jag måste göra nåt åt det här!
Så när jag kom hem gick jag ut med min basketboll och tränade prickskytte.
22 kommentarer