Mitt finger – som jag karvade loss en bit från för en vecka sedan – ser jätteroligt ut.
Jag granskar mina andra ärr. Ett på vaden efter baklängesspurt in i en liggande, spretande stege. Ett blyertsstift i handflatan. Båda ögonbrynen är sydda eller ihoplimmade, som vore jag en boxare. Hjärnskakningens ärr sitter på insidan. Men sedan har jag inte fler! Inte ens några i själen.
Bästisgrannen har ett roligt ärr efter mina tänder på ena axeln (brutal brännboll när vi gick i nian). Broder Jakob har en farlig massa stygn efter fall på huvudet och möten med våldsverkare i Humlegården och har dessutom genomgått en hjärtoperation, så han klår nästan vem som helst i ärrligan. Dessutom har han fiskat min pappa i läppen, så han har orsakat ett antal stygn också. Till och med när han låg i mammas mage, för då trillade hon i nionde månaden framtungt omkull och bröt armen, som var tvungen att öppnas och sys ihop för att fixas. Lillasyster Orangeluvan har däremot inte råkat ut för något alls. Mina egna barn har inte sytt ett enda stygn! Vad tusan är det för mesig uppväxt jag har serverat dem? Är jag en bomullsförälder?
Dagens kuriosa:
Jag vet att man ska skriva styng, inte stygn så här:
”Hon kände ett litet styng av svartsjuka.” (Överförd betydelse, kommer av stinga.)
Men! Nu visar det sig att man lika korrekt kan skriva stygn! Med samma etymologi!
”Han kände ett stygn av avund.”
Aha! Snart kommer kanske denna variant?
”Han kände en sutur i hjärtat när han tänkte på henne.”
Fast då måste man nog som min bror ha opererats för aortaförträngning.
13 kommentarer