Säga vad man vill om Valborgsmäss, men aldrig har jag frusit som just denna dag. I Luleå, Lund och Eskilstuna – det är lika jädra kallt överallt.
När det nyss började hagla, tittade jag ut och sa ”jahaja, Valborgsmässoafton”. Men så kom jag på att jag faktiskt har frusit mer en annan gång. (Visst är det så att man för alltid i evigheten amen minns de stunder när man frös som mest?) Och nämen äsch, den gången när jag ville bli värmd av tre underbara killar i min gymnasieklass har jag skrivit om inte bara en utan två gånger.)
Så därför ska jag berätta att det brukar se ut så här när vi väl kommer iväg till elden:
Och så här när det faktiskt inte är svinkallt just det år som elden i grannskapet ställdes in i brist på ideellt arbetande människor:
Och så här när det är så förbannat kallt att vi faktiskt stannar hemma:
Och så här när vi har huttrat oss halv ihjäl och det är jättelångt hem och elden är alldeles platt:
Uppdatering
Årets dokumentation vid elden blev dötrist:
Där är elden.
Ja, där är den.
Precis som på Louvren.
Därför blir det istället dokumentation i form av en liten filmsnutt på vägen till elden. Vi går här i spretig tropp där Trettonåringen bär på Artonåringen, basketspanjoren Julian bär på Tioåringen och Femtonåringen går på femtonåringars vis bredvid den gitarrspelande djefla mannen i slokhatt. Det är Julian som sjunger:
52 kommentarer