Etikett: dubbar

I onsdags kom från Tjugotreåringen ett litet meddelande till familjens lilla chatt-grupp:

Use protection kids!
Jag halkade med cykeln för första gången alldeles nyss. Allt gick jättebra, men det är nog för att jag har lärt mig att ta emot mig med knän och händer på basketen så använd hjälm! JUST DO IT N00BS
Nu ska jag åka till jobbet med smutsiga byxor

Till saken hör att de två äldsta barnen inte lyder mig längre. De har inte hjälm trots att jag med jämna mellanrum skickar neurologiska videor och bilder på spruckna ägg till dem.

En timme efter Tjugotreåringens cykelvarning i onsdags, spände jag på mig hjälmen, rotade med stora besvär fram handskar som hade både en höger- och vänsterhand och satte iväg på min cykel.

På plan mark utan gropar, kurva, trafik, distraktioner eller ens isfläckar föll jag efter blott tre meters cykling omkull så det tjongade i asfalten. Min första tanke var:

– Men helvete. Var det nån som såg mig?

Men tyvärr, nej. Inga vittnen. Jag slog i högerknät och händerna och cykelkorgen blev sned som en fransk basker. Jag hasade hem igen och tog bilen.

Igår var det dags igen. Än en gång var förutsättningarna fina som under en varm sommardag – men isen låg nånstans inuti asfalten och lurade i vassen. Alla människor på stan gick fint och stadigt för att de ju har läst i SvD hur man ska göra.

Alla cyklister for fram som vanligt ity de har fått dubbdäck av omtänksamma släktingar. Men tjong, så låg jag där igen med smärta i höger knä och händerna.

– Men helvete. Var det nån som såg mig?

Jodå. Två tjejer väjde mitt i sin djupa, livsfilosofiska diskussion för min cykel och en äldre herre gav mig tummen upp och gick lite Chaplinlikt lugnt vidare.

Och DÅ mindes jag mitt allra finaste cykeltrill.

Det var en kall och fuktig decembernatt i Lund 1986. Jag var på väg mot Akademiska Föreningen (ja, dit åker man vanligtvis mitt i natten) och cyklade utan lampor, utan hjälm, utan reflexer och utan någon som helst känsla för annalkande faror.

Plötsligt – i svängen från Tomegapsgatan in på Sant Annegatan – gled cykeln iväg under mig. Jag svängde just då åt vänster, men trögheten (fysik, ungdomar) tvingade cykeln att fortsätta framåt. Och nu till det fantastiska.

Jag föll inte omkull! Jag liksom bara klev av cykeln och gled sju meter framåt som en Tom Cruise i kalsipper!

(Ni behöver bara titta i två sekunder från 0:39 till 0:41.)

Och vad tänkte jag där jag stod i ett folktomt Lund mitt i natten? Jo:

– Men helvete. Var det nån som såg mig?

Och då – där jag stod på Bambiben och tittade bortåt cykeln som låg som ett lik och inget annat kunde – hörde jag något bakom mig.

Applåder. Tre killar kom gående (lite som Chaplinpingviner) mot mig, applåderande.

– Hurra! Det var nån som såg mig!

52 kommentarer