Hoppa till innehåll

Etikett: dua

Om kommatering, niande och annat

Anders Lotson skriver alltid kunnigt och intressant om språk i sina krönikor i Computer Sweden (Språksamt). Det betyder dock inte att man måste hålla med honom om allting.

Här följer en kommentar av språkpolismästaren Per Stenson till Lotsons artikel Förlita dig inte på komma.

Per Stenson:

Förlita dig på komma!

Fru Åvik skriver ”Jag vore mycket glad, om jag kunde få säga en sak.”

Och jag blir mycket glad, när hon kommaterar på det viset. Jag gör nämligen en tydlig paus efter ”glad”, när jag läser meningen. Om man tillämpar pauskommatering, så bör det ju vara ett komma där.

Dessutom vill jag protestera våldsamt mot påståendet att det är föråldrat att tilltala människor med ”ni”. Enligt min erfarenhet blir det allt vanligare, och jag har flera gånger hört förhållandevis unga människor nia varandra. En förklaring kan vara att det är vi i Sverige som duar varandra hejvilt; i Tyskland – det land som dominerar EU – duar man nästan inte ens brorsan.

Ett steg i samma riktning är att titlar börjar komma till heders. I säljbrev till mig skriver man nu emellanåt ”Herr”, och sådan har jag inte varit på flera årtionden.

/Per Stenson

Nu kliver Per Stensons dotter – Lotten Bergman – in i handlingen.

Lotten Bergman:

”Ni” är visst då föråldrat!

Jag vill protestera våldsamt mot påståendet att det inte är föråldrat att tilltala människor med ”ni”. Jag tycker att det andas stenålder och falsk respekt. Däremot kan jag möjligtvis hålla med om att det har blivit lite vanligare än för ett par år sedan. Jag tror helt enkelt att många har gått på kurs och fått sig itutat att ”ni” är vad (t.ex.) kunden förväntar sig.

Själv känner jag bara ett enormt avståndstagande när någon niar mig. Två exempel ur vekligheten:

1) Jag tar in på hotell i Malmö och killen i receptionen är dösnygg. Han och jag får omedelbar kontakt och vi är hejiga och flirtiga och snackar träningslokal och vilken öl som är godast. Han tilltalar mig med du och jag duar honom tillbaka. Plötsligt är jag färdigincheckad, varpå snyggingen med en lätt bugning avfärdar mig med:

– Vi hoppas att ni får en trevlig vistelse på vårt hotell.

Schwopp, jag är kapad vid anklarna och alls inte flirtig längre.

2) Jag handlar i en närbutik. Tjejen i kassan tuggar tuggummi och stirrar i taket och plipp-plippar alla mina varor med ett stort suck då och då, när plippen inte plippar. Hon är en parodi på en parodi av en tuggummituggande Lena Nyman. Och taket är mycket intressant. Hon tuggar vidare och suckar när mina varor är färdigplippade:

– Trehundrasju å femti. Ska ni ha en påse?

Ni? Hon respekterar inte mig eller någon annan kund utan har bara gått en ni-kurs. Skaruha en påse? hade passat mycket bättre.

Nu ska jag trycka upp en t-shirt med texten ”Hörru! Nia mig inte!”

/Lotten Bergman


Medlare mellan far och dotter: Olle Bergman.

Ja, jag vill ikläda mig rollen som terapeutisk medlare och fokusera brett – skaffa ett helikopterperspektiv, om man så säger. Det gäller att ta ett helhetsgrepp, öppna upp för konstruktiva lösningar där vi för en levande dialog som gör att alla känner sig sedda. En flexibel balans mellan låtgåmentalitet och styrning, helt enkelt, där man verkligen committar sig och är beredd att tänka utanför boxen.

Share
Lämna en kommentar

Nia mig inte!

För tusen år sedan (1982) lärde jag känna ett gäng grabbar från Bromma. En av dem – vi kan kalla honom Hasse – såg till att jag mötte hans lumparkompis som numera går under namnet Min Djefla Man. End of story?

Nej. Med ojämna mellanrum blir jag bjuden på grabbarnas herrmiddagar. En sådan dag var igår. En och annan grå tinning, en och annan dubbelhaka, ett och annat prat om 37 utlandsresor per år kan höras, men annars är de som förr. Fast nog påminner de lite om en äldre generation?

– Jaaadu. Hur är det nuförtiden? Är det inte på tiden att du köper båt? säger en grabb.
– Nejdu, jag tror inte det … faktiskt, svarar den tilltalade grabben.
– Jahadu, är det så illa? beklagar den frågande grabben.

Jag älskar dessa grabbar. Ok, numera är de distingerade grabbar. Och jag har så fruktansvärt kul med dem.

Restaurangen vi var på heter något med Konsum på Alviksvägen. Att ölen redan innan vi satte oss höll på att ta slut var visserligen lite annorlunda, men det kan man väl stå ut med? Jag pratade med personalen:

– Hur mycket öl har ni kvar då?
– Femton liter i tappen.
– Oj. Vi är ju åtta. Ölen kommer att ta slut! Panik!
– Ja. Då finns det flasköl.
– Ok. Och vi får förstås finölen till fulölspris?
– Nej. Det som står på menyn gäller. Det är ändå väldigt liten skillnad.
– Jasså, men så större anledning att låta udda vara jämnt då?
– Va?

Det måste vara frustrerande att servera mig. Den unge servitören var inte mer än 20, going on 23 möjligtvis.

– Här är Er Key West lemon pie.
– Nä vad tusan, måste jag dela med de andra?
– Va?
– Du sa ”er” paj.
– Jamen jag säger Ni till alla äldr… eh, alla.
– Men ok, jag vill tilltalas med du, jag vill inte bli niad, jag tycker bara att det känns avståndstagande och konstigt eftersom jag fortfarande tror att jag är 19 år, kolla, jag har ju till och med hoodiekostymen på mig!
– Va?

Jag skojar inte, jag vill verkligen inte bli niad, jag begriper mig inte på Ni, Er eller ens Du och Dig eller Din med versala D:n. Och detta är inte en klassfråga, det är bara fakta. Jag vill inte bli niad. Så här är det. (Jag citerar mig själv nu, detta brukar jag berätta.)

Bror Rexed var 1967 chef för Socialstyrelsen. Han sägs vara den som satte igång du-reformen. Om den får man tycka vad man vill, politisk eller inte, demokratisk eller inte. Det spelar för mig ingen roll. Men det nias numera alldeles förskräckligt. Särskilt när folk har varit på kurs, där de obegripligt nog lär sig att nia ”av respekt för kunderna”. (Trams, de vill bara sälja, de har ingen respekt. Basta.)

De som blir niade kan reagera på olika sätt. Här är några som jag kan komma på:

1) Gud så trrrevligt! Helt på sin plats! Respekt!
2) Dra ända in i baljan, vem pratar människan med?
3) Skit, tror h*n att jag är en gammal kärring?
4) Suck. Jag som trodde att h*n tyckte om mig. Suck.
5) Äntligen! I min ålder bör man nias.

För mig känns det alltid som ett avståndstagande – kanske av den enkla anledningen att jag inte är van vid niandet. Vad tycker ni? (Johodå, i plural får man nia med liten bokstav.)

Tillbaka till herrmiddagen nu. Besöket slutade med att jag – som ju var tvungen att passa ett tåg och sprinta iväg tidigare – inte fick betala min del av notan om jag inte betalade med kontanter. En OK/Q8-check, en 25-kronorsrabatt på Ica, 5 % på Coop samt 127 kronor kunde jag skrapa ihop. Detta tog de inte emot.

– Det här är en restaurang. Det är inget konstigt med det. Så här är det i Sverige. Du kan ju gå till bankomaten 50 meter bort och ta ut pengar, sa servitören.
– Eh, 50 meter … sa jag och sneglade på klockan och bedömde chanser, risker och tunnelbanetider.
– Ja. Det är fem gånger tio meter, snoppade servitören av mig, a-r-t-i-k-u-l-e-r-a-n-d-e.

Då stegade jag fram till en servitris som verkade ha huvudet på skaft. Naturligtvis gick det alldeles utmärkt att betala min del med kort och naturligtvis och naturligtvis och naturligtvis och inga problem och vips, var jag 350 kronor fattigare. (Utan kvitto.)

En av de numera distingerade för 24 år sedan. Det han har i pannan är 3-d-glasögon som SVT delade ut när de skulle sända tredimensionella filmer.

—————-
Kuriosa: Ni-reformen hette det som ägde rum 1875. Då skulle man i Sverige sluta använda titlar när man pratade med dem som var överordnade. Man sade alltså inte ”Friherrinnan har smutsiga skor” utan istället ”Ni har smutsiga dojjor”.

Share
50 kommentarer