… gick Sverige in i ett träsk som senast hette 1976. Det var nämligen senaste gången som vi inte var med i Melodifestivalen eftersom man ju inte kunde tävla i musik. Sa de.
(Ni som inte vet: Sverige kvalade inte in till finalen i ESC.)
Tsst, man kan tävla i potatisskalning och strumppåtagning. Då kan man också tävla i musik. Och här har ni en av Melodifestivalgalningarna som totalt har tappat intresset. Istället för att följa alla sändningar som jag har gjort sedan Hedenhös, var jag alltså istället på Sandra Gustafssons releaseparty för Svedd, ”en psykologisk spänningsroman”.
Och vad händer då på releasepartyn?
- Författaren får blommor och gratuleras till nedkomsten.
- Gratulanterna minglar och träffar nytt folk.
- Alla får någonting att äta, någonting att dricka.
- Gratulanterna får en signerad bok.
Jag klarade av att äta, dricka och få en bok. Resten misslyckades jag med – blomma hade jag inte en tanke på och de enda jag pratade med, kände jag redan. Jag borde faktiskt inte få gå på sådana här tillställningar.
Dessutom begick jag tydligen en kardinalsynd eftersom jag är uppfostrad i fel hippiekretsar eller bara är allmänt pantad. Magdalena Ribbing hade förmodligen tagit sig åt hjärtat och svimmat när jag gjorde det jag gjorde. (Men inte hade jag varit där och tagit emot henne och gett henne luktsalt eftersom jag bara fokuserar på fel saker.)
Så här var det. Bartendern på releasekalasplejset blandade drinkar iklädd svart linne, som knappt klarade av att stänga inne de svällande musklerna. När Sandra klättrade upp på bardisken för att läsa ett stycke ur den nya boken, låtsades jag ta bilder på henne. Smart, va?
Men det var inte där jag gjorde min stora tabbe. Den kom senare, när bartendern stod med ryggen mot oss och fäpplade med slamriga saker samtidigt som musiken skrålade och alla pratade i mun på varandra. Vi försökte få kontakt med honom för att göra en beställning och jag ville faktiskt bara hjälpa till på ett sätt som jag vet brukar funka.
Så jag busvisslade mitt allra finaste busvissel.
Detta busvissel är jag faktiskt är väldigt stolt över och jag har under åren haft enormt stor användning av det i alla möjliga situationer. Det var inte alls den allra värsta visslingen med 87 dB och knorr på slutet utan bara ett ganska beskedligt kvitter-vissel.
Men. Mitt sällskap ryckte till. Alla andra i lokalen ryckte till. Bartendern ryckte till (tror jag det, det var ju det som var meningen). Anna Toss pekade på mig och sa:
– Det var inte jag! Det var inte jag! Det var hon! Hon! Det var hon som visslade!
– Va? Oj, förlåt, sa jag och tittade på bartendern, som såg jättearg ut. Tog du illa upp?
– Mja, det är kanske värre att bara slänga pengar på mig, men ja. Man visslar inte, sa bartendern utan att le.
– Man visslar på hundar, inte på folk! förklarade Anna tålmodigt för mig.
– Oj, jag ber verkligen om ursäkt – jag menade inget illa, sa jag och slog ut med armarna och längtade till en basketplan.
– Mhm.
Sa bartendern och såg riktigt, riktigt allvarligt på mig. Resten av kvällen försökte jag fånga hans blick och le lite mot musklerna, men det var stört omöjligt. Jag ville verkligen bara påkalla uppmärksamheten.
Vad betyder då en vissling på en bartender? Att jag ser ner på honom och vill trycka ner honom i skoskaften och inte alls ge honom en massa pengar för en öl? Att jag vill att han går fot och lägger sig ner och spelar död? Är det likadant i alla delar av världen och Sverige?
Om man är en förtjusande dam som kvällen till ära har både dekolletage och (förhållandevis) kort kjol och bara har varit vänligheten själv vid tidigare tillfällen till kontakt och plötsligt ger ifrån sig en vissling i ett av slammersurr fyllt rum … är man då fortfarande värd stegling och rådbråkning?
Förlååååt alla bartendrar! (Jag kanske bör hålla mig hemma och kolla på Melodifestivalen, fotbollsmatcher och Bones och inte röra mig ute bland folk.)
Pssst-uppdatering:
Det skrivs intressanta ting i kommentatorsbåset.
