Igår morse klev vi in i bilen och visste inte mycket mer än att vi skulle till
- Datamuseet (som borde heta Datormuseet)
- Flygvapenmuseet (som borde heta Flygplans- och nostalgimuseet)
- PK och Pysseliten (som egentligen heter något helt annat).
Och detta var exakt vad som hände. Mystiskt Det brukar ju inte vara så. Jag planerar att 1 ska följas av 2 som ska följas av 3 och så brukar det istället bli 37 som följs av 1 som överraskas av t.ex. 879 på en mögelhärd.
(Nu är jag synnerligen begränsad av att jag har glömt kamerasladden hemma och bara kan använda mig av ett par dassiga mobilbilder. Men försök föreställa er hur fantastiskt allting var.)
Datamuseet är litet och nätt, men hade precis det som jag ville ha: gamla datorer att klämma, känna, klicka på och krama lite. Brutalstora knappar, hålkort, räkneremsor, disketter och blippande blippar på skärmar utan mus. Och arkadspel från 1980-talet. Att just denna utställning inte finns som mer än en liten tummetott på nätet är däremot verkligen enormt jättemegakonstigt.
Under hela datormuseibesöket försökte jag lokalisera PK, vars telefonnummer såg långt och konstigt ut. Och svarade gjorde han minsann inte. Samtidigt försökte PK ringa mig, men kom fel och fram till en främmande karl. Hade vi på gammaldags vis gjort upp en tid och plats att mötas på, hade vi sluppit krångla, men näääää, idag ska man vara så himla flexibel med modern teknik. (Vi hade alltså båda två fel nummer till varandra. Men det ordnade sig.)
När vi till slut sammanstrålade och åt en av PK & Pysseliten ihopsvängd picknick under en flygplansvinge, kändes det som om vi hade känt varandra i tio år. Fastän vi aldrig har träffats förut.
Flygvapenmuseet kan jag varmt rekommendera – även till alla som struntar i både flyg och vapen. Det är nämligen fullt av annat! Det mest fantastiska var att få gå in i vardagsrum med inredning direkt från 50-, 60-, 70- och 80-talen. Med tv-program, radiosändningar, tidningar, möbler, porslin – allt! I 70-talsrummet vevades Barnjournalen, där ungdomar intervjuades (av en vuxen) om vad de tyckte om krig:
– Vad tycker du om krig?
– Inte nå vidare.
– Tycker du att man ska dra tillbaka de militära trupperna från länder i krig?
– Javars.
– Ska du begära vapenfri militärtjänst?
– Kanske de kanske.
Lysande journalistik.
Förra sommaren besökte vi en godisfabrik, igår svängde vi in i en chokladfabrik. Gottigottgott, men några maskiner fick vi minsann inte se. Hallå alla chokladfabrikörer! Jag vill komma på studiebesök!
Dagen fortsatte med underbart bad i en badsjö som gjorde oss alla bruna på båda armar och ben. Lite varulvslika och väldigt håriga, klev vi upp ur dyn och fick veta att sjön minsann hade hyst inte bara oss utan även Jan Malmsjö. (Att han heter just Malmsjö har dock inget med saken att göra.)
Så fick vi mat och kaffe och så lite kaffe och så lite mer kaffe. De är kaffetokar i den där familjen och gör espresso med en liten handjagare. (Vad heter en sådan?) Och så blev det i kvällningen dags att åka till vandrarhemmet, där vi hade fått en kod till ytterdörren och besked om att rum nummer 5 var vårt och att nyckeln skulle sitta i dörren.
Men.
I dörren satt ingen nyckel och där stod vi med våra väskor. Jag ringde till personalen och sa hoho, vad gör vi nu, samtidigt som vi knackade lite förstrött på dörren som ledde in till det rum där vi hade tänkt sova.
Och ut kom en karl! Pang! En karl med tre mystiska väskor, varav en var kubformad och kanske innehöll ett musikinstrument eller en liten bazooka. Han rusade ut och förbi oss och såg vansinnigt arg ut.
– Oj, det kom en man ut ur rummet, sa jag till personalen som jag ju hade i telefonen.
– Stoppa honom! Stoppa honom! Håll kvar honom! Fråga honom vem han är och vad han gör i ert rum! Och var har han lagt nyckeln? sa personalen i mitt öra.
– Hallå! Var är nyckeln? Vem är du och vad gör du här? ropade jag efter den flyende mannen med de många väskorna.
– Vem faaan är du själv? skrek mannen och såg ut som om han ville döda mig.
– Oj, han ser jättearg ut, sa jag i telefonen.
– Följ efter honom! Kolla om han har bil och skriv upp registreringsnumret! Hur ser han ut?
– Jaha, ok, sa jag och småsprang med telefonen vid örat.
(Det ger en ful springstil, det där att inte ha balans i kroppen och prata telefon samtidigt. Man vaggar fram och kan inte ta i. Föreställ er Usain Bolt där han halvgalopperar med en mobiltelefon tryckt mot ena örat. Tänkte jag, där jag krokig och diskret som Quasimodo hastade framåt medan jag gav signalementet.)
– Byxorna är beige, han har brunt hår och är smal, lite tunnhårig på toppen, många väskor, varav en är mystiskt fyrkantig och svart och en bag på axeln och …
– Bra! Jag kommer!
Tyvärr försvann rumsboven, fjupp-flupp – borta var han bara plötsligt utan att jag såg vart han gick. Jag lekte spion och deckare ett tag, men hittade inga spår. Om jag skrev en dålig bok här och nu, hade jag nog tänkt ”han är som uppslukad av jorden och här står jag och tungan känns som ett svullet djur i munnen” – men jag skriver ju inte dåliga böcker.
Personalen kom, men kunde inget annat göra än att bara fräscha upp vårt rum som luktade kebabsvett och rök. Sjuåringen visste inte till sig av glädje:
– Mamma! Mamma! Hade han pistoler? Vi måste ringa till pappa! En riktig bov! Kommer han tillbaka? Vad hade han i väskorna? Varför låg han i just den sängen? Varför luktade han illa? Hade han många pistoler? Varför la han nyckeln på den sängen och inte den där? Hade han ett gevär i väskan? Mamma! Kolla, jag sover i bovens säng!
Gonatt När vi vaknar ska vi köra till Ki… nånting.
48 kommentarer