Hoppa till innehåll

Etikett: bestulen

Jag är bestulen

Jag – som bara gråter på begravningar och förlossningar – sitter här och är synnerligen förvånad.

På Friskis & Svettis klockan 14:37 i eftermiddags fann jag mig stirrande på ett uppbrutet, men nyss låst och igenbommat värdeskåp. I värdeskåpet låg inte längre min ryggsäck. Det må ju vara hänt, men ryggsäcken hade ju ett innehåll.

Hela dagarna går man omkring och försöker uppföra sig – man petar sig ju inte i näsan, kliar sig inte i rumpan så att någon ser det, stirrar inte på folk, går inte före i köer och avbryter inte den som talar. Men när man har blivit bestulen på sin ryggsäck ropar man (trots att det finns barn i närheten) med målbrottsbruten röst :

– NEJ! MEN SATAN! HELVETES JÄVLA SKITTJUVAR!

Sedan springer man sådär som i filmer när apelsinstånd faller omkull, män med korvlåda på magen puttas in i damer med små hundar. Ja, man springer till och med så att små barn kanske tappar sina glasstrutar på marken och barnvagnar rullar nerför branta stentrappor. (Man = jag.)

Jag inte bara skrek och sprang fullständigt ovärdigt utan att visa hänsyn till mina medmänniskor, jag vevade dessutom med armarna som en väderkvarn och tänkte inte alls på vristspänsten eller att ta ut stegen med lagom högt uppdragna knän så att frånskjutet ger som mest effekt.

Ja, jag for fram som Phoebe i Vänner.
Jag sprang fram till receptionen och uppförde mig fortfarande inte ett dugg väl.
– Jag är bestulen, jag har blivit av med allt jag hade med mig, får jag en telefon, jag måste spärra, ge mig en telefon, ring till polisen, ge mig en telefon!
Personalen agerade snabbt, kvickt och smart. Medan jag inte ens kom på telefonnumret hem. Jag höll bara med darrande händer i en främmande telefon där en vänlig själ hade knappat in en nolla så att jag skulle kunna komma ut på linjen. Och så började jag storgråta.
Jag? Gråta? Gråta för vad? Jo det var ju
  • min dator (som är relativt nybackuppad)
  • plånboken med alla betalkort och kvitton som ju revisorn ska ha och medlemskorten i basketklubben och bl.a. Jonas Hallbergs visitkort
  • ett väldigt viktigt passerkort
  • mobiltelefonen
  • stora, fina, svarta systemkameran som är så bra
  • cykelnyckeln
  • modemet
  • nätsladden
  • kanonadaptern
  • lite mer.
Det är därför jag är förvånad. Jag gråter alltså över prylar. Jag är alls inte den sansade person som jag trodde mig vara i krissituationer. När folk ligger och blöder på gatan, jo. När barn går vilse, när man behöver rycka in och ordna upp en situation eller när åskan går – då kan man lita på mig. Men inte om jag blir av med min dator.
Försäkringsbolaget? Ptja, de säger att man bara får ersättning om man hade sina stulna saker i ett låst utrymme, men ett låst skåp räknas inte som ett låst utrymme. Jamen såklaaart!
Ryck upp sig nu, fru Bergman. (Fan i helvete, skitsatans pisstjuvar.)
Share
58 kommentarer