Jag har aldrig varit med om maken till tortyr. Jag förstår då rakt inte varför det skulle drabba mig. Vad ont har jag gjort för att förtjäna detta öde?
Jag har tappat rösten. Katastrof!
Jag, som förtjänar mitt levebröd på att hålla föreläsningar, har ingen röst. Jag, som håller låda närhelst jag får en chans, kan inte prata. Jag, som kan berätta roliga historier på norrländska och citera Hamlet på finska, måste numera sitta tyst och lyssna på andra.
Det började när jag som vanligt kom hem efter en pratdag, snubblade in i huset, sparkade av mig skorna, tappade jackan på golvet. Sedan fick jag en köttbulle från gårdagen uppklämd mellan tårna, och skulle då säga till på skarpen.
– Sch… hhhhhh… fffff… (harkel) fkhhhschhhh…! andades jag fram.
Förvånad tog jag mig åt halsen som de gör i amerikanska filmer när de blivit förgiftade eller skjutna med en pil i halspulsådern. Jag försökte igen:
– Hhhhh ( – piiip – ) pffffhhhh…
Jag stod i hallen med en gammal köttbulle under foten och kände mig dödligt sårad. Ingen lade märke till mig. Ingen. Alla barn sprang omkring och skrek med väl fungerande röster, min man stod med hörlurar vid spisen och stekte fiskpinnar samtidigt som han sjöng med sin mycket starka röst:
— Waow waow waow waow rockän roll mjooooosik, tadadaaaaa ….! Oj, hej, är du hemma!
Med en knytnäve i den sjungande mannens överarm lyckades jag få hans uppmärksamhet. Och med öppen mun gestikulerade jag att han skulle kolla om jag var röd i halsen.
– Du ser ju ut som en fågelunge, jag förstår att du är hungrig, maten är färdig strax. Potatismos eller makaroner?
Jag är nu inne på tredje dagen utan röst. Ett besök hos doktor ÖraNäsaHals resulterade i den hemska domen ”akut laryngit, total röstvila”, och jag kände mig som Lisa Ekdahl, Anne-Lie Rydé och Axl Rose som också fått ställa in sina föreställningar. Fast egentligen var jag ju bara Harpo Marx.
– Mamma vill något! skriker ordningsamma Ida, 7 år, när jag frenetiskt står och knäpper med fingrarna.
– Det ser ut som om hon vill att vi ska ta varsin glass, säger påhittige Erik, 9 år, när jag med gester visar ”kan ni duka bordet?”.
– Jaaaaa! gurglar Moa, 1 år, eftersom hon tror att hon numera får applåder för allt hon gör – i själva verket betyder 20 handklappningar på tio sekunder ”ta mjölkpaketet från henne, hon är för liten!”.
Oskar, 4 år, är den som varit mest konfunderad och bekymrad över min tappade röst. På dagis berättar han om sin mamma som är sjuk och inte kan prata i telefon längre.
– Telefonen kan inte höra så bra, förklarar han.
Men nu går det rykten om mig. Jag har blivit en celebritet. Alldeles nyss ringde det på dörren. Jag stod med armarna i en läbbig propp i avloppet, slet mig loss och fick med armbågen upp ytterdörren. Utanför stod Oskars kompisar från dagis. Sex barn i fyra–femårsåldern tittade upp på mig, och jag vinkade käckt med en svart hand för att hälsa dem välkomna. Barnet som stod längst fram sa med både beundran och bävan:
– Hej, vi undrar om vi får titta på dej. Oskar har berättat. Har du verkligen tappat brösten?
©Lotten Bergman 2001
4 kommentarer