Hoppa till innehåll

Månad: april 2000

Frisyrfrisör (Publ. i Sydsvenskan 2000-04-06)

Min bror har inte blivit klippt på 17 år eftersom han tycker att frisörer snackar för mycket. Han drar resolut rakapparaten över skulten var fjärde månad, och förändras då från att ha hår som ser ut som ett ett svampmoln till något kålhuvudsliknande. Själv har jag bytt frisyr tre gånger. En gång klippte jag lugg. En annan gång fick luggen växa ut. Däremellan hade jag en åttiotalskatastrof.

Det var i Stockholm 1985. Mitt på Drottninggatan drabbades jag av en akut för-långt-hår-känsla och rusade in på en salong som var en orgie i spoilers och extralysen och turkosa trianglar samt dundrande Duran Duran-musik. Tyvärr fanns det en ledig tid för mig, som raskt placerades i en tandläkarstol. I spegeln såg jag att jag borde ha tvättat håret redan igår. Och satt något beigefärgat på finnen i pannan.

Jag sveptes in i ett tält med ännu mer trianglar på av en liten frisyrslav som förklarade att Peter var på ingång. Han skulle bara “avsluta Per Ragnar” först. Och så kom Peter, fast han uttalade sitt namn lite annorlunda.
– Hallå. Heter Peeetör. Klippa. Volym och stadga. Hallååå. Volym och stadga.
Han petade på mitt huvud med kortändan av en en kam. Jag, som vanligtvis nervöst pladdrar på värre än någonsin hos frisören, blev först blyg och försagd – och föll sedan in i samma stackatostil.

– Varit frisör? Länge?
– Hela livöt. Vem klippör dig?
– Ehm… du…?
– Hallå alltså. Nej! Annars?
– Olika som klipper. Hela tiden olika.
– Usch. Hopplöst. Volym och stadga. Hjälp! Födelsemärke!

Peter hade hittat ett födelsemärke bakom ena örat på mig. Jag tittar själv sällan där, så jag visste inte riktigt hur läbbigt det var, men det tärde så mycket på Peters krafter att han försvann bakom ett skynke en bra stund. Den lilla frisyrslaven tvättade under tiden mitt hår och berättade att Shakin’ Fredrik skulle komma in på eftermiddagen. Genast kände jag mig bättre till mods.

Min svärfar klippte sig under många år hos en skrynklig karl som hade obegränsade mängder rakvatten med stark doft av Tulo. Istället för växelpengar gav frisören bort literflaskor med detta rakvatten som han kallade is-cologne. Och det underliga är att Peter åt Tulo under hela min klippning, vilket gav ett synnerligen förtroendeingivande svärfaderligt intryck. Jag trodde jag var i säkra händer och läste skvallertidningar för glatta livet.

– Volym och stadga, sa Peter när klippningen var färdig, och masserade elegant in tre tennisbollsstora kluttar med mousse i mitt hår.

Gråtfärdig släpptes jag ut på Drottninggatan igen. Jag hade fått volym och stadga och borde vara glad och lycklig, men istället smög jag längs husväggarna och längtade efter ett huckle. Väl hemma ställde jag mig framför spegeln och synade verket. Jag såg ut som någon annan. Så dök min bror upp, pekade på mig och skrek:

– Kolla! Du har blivit Kjell-Olof Feldt!

En som på senare tid lytt min brors klippråd är min guldlockige son, endast två år. I förra veckan friserade han sig med nagelsax så att vi nu har en liten Karlsson på taket-liknande figur i familjen. Med ketchup och potatismos i de få strån som finns kvar har han faktiskt lite volym och stadga.
©Lotten Bergman 2000

Share
1 kommentar