Hoppa till innehåll

Dag: 18 maj, 1999

Om tyfoner och cembali (Publ. i Sydsvenskan i maj 1999)

Precis just när jag stod naken och skulle krypa ner i badet eftersom jag hade smör i håret, ringde det på dörren. Sjuårige Erik, som är sjuk och därför hemma, sprang ner och öppnade. I några sekunder tvekade jag: var det maken som hade glömt nyckeln, eller kanske skulle jag ta och klä på mig och gå och kolla… OK, jag slet på mig några klädtrasor och gick ner. I hallen stod två killar i teknologoveraller (röda) med en himla massa prylar i händerna.

– Brandkårn! sa en av dem.
– Brandkårn? sa jag.
– Japp, tyfonen i källaren, sa den andre.
– Tyfon? I källaren? sa jag.

Hur kunde de veta att vi har en tyfon i kä… Vänta, kan en tyfon finnas inomhus? Där insåg jag att de var skumma, och började fundera på hur i hela friden jag skulle få ut dem för att ringa till polisen.

– Ni har en stor, gul larmanordning i källaren, den som leder till en tuta på taket… sa en av killarna nu.
– På taket? sa jag, som fortfarande funderade på polisen.
– Ja, och den delen som är i källaren måste kollas med jämna mellanrum.

De mörka skyarna skingrades, och så förstod jag. Det var ju den där manicken som tutar om det blir krig! Vi har just flyttat in i ett gammalt hus som varit affär och församlingshem och något så ovanligt som cembaloverkstad. Huset är fullt av överraskningar, och en av dem är utomhuslarmet som tutar vid fara för krig (tuuuuut tuuuuut) eller flyglarm (tut tut tut tut).

– Jaså! Den! Jaha! Jag skrattade högt. Brandkåren! Tyfon i källaren! Gå ner här (jag föste undan en begagnad blöja med foten).
– Vi har en planritning här över källaren … sa en brandman.
– Den ska vara i cembaloverkstan … sa en annan brandman.
– Visst! Jag öppnade källardörren, som var blockerad med dammsugaren. Oj, lamporna, fortsatte jag, nästan alla lampor i källaren är trasiga för de går sönder hela tiden, det är något fel på … något … Gå rakt fram, håll till höger.
– Men det är ju becksvart! sa den ene brandmannen, som trodde att han snart skulle komma fram till en cembaloverkstad.

Hur klarar han sig i ett brinnande hus om han inte gillar att det är lite mörkt? tänkte jag.

– Jo, men det finns en lampa längre in, sa jag tröstande.
– Aj. Den andre brandmannen slog knät i en av våra sju bufféer som inköpts billigt på loppis.

Väl inne i det största källarrummet tände jag lampan och pekade in mot hörnet, bakom två ställningar med kläder, kläder och kläder samt en halvliggande hylla.

– Där är den, larmanordningen. Kommer ni åt den? Brandmännen sa ingenting.
– Javisst, hihi, det ser ju ut som om en riktig tyfon blåst fram här, fnissade jag.

Man skulle ju kunna tro att de var vana vid det mesta, men de två brandmännen stod bara stilla och gapade. De tittade på mina andra loppisfynd: fyra sektioner teakbokhylla, fem sektioner vardagsrumsmöbel från sjuttiotalet, en femtiotalssäng, en basketplanka i plexiglas och sju stringhyllor i alla storlekar.

– Du, sa den ene brandmannen och såg sig om bland teak, plexiglas och string för att sedan snabbt peka på planritningen över vår källare.
– Ja? sa jag och tittade brandmannen djupt i ögonen.
– Du. Hur bygger man egentligen en cembalo?

©Lotten Bergman 1999

Share
11 kommentarer