Etikett: stieg larsson

(Filmen alltså.)

Förlåt, alla filmskapare, här tänkte jag ”hm, snyggt, är det en röd lins instoppad i ögat där?”.

Närbild. Rynkor. Dålig hy. Porer. Mustascher. Ah, en pormask. Ett fotografi. Olycksbådande musik. En mapp med många papper. Ett födelsemärke. En jättestor näsa. Fler mustascher. Foton på kvinnolik.

– Vem är misstänkt?
– Alla. Ingen.

Nämen, nej, inte kan han jogga mitt i vintern utan mössa! Cigaretter. Mer cigaretter. Händer som greppar händer. Rödsprängda ögon.

– Vad hände henne?
– Anklagar du mig?

Fler foton. Sår som blöder. Plåster. Oj, samma sår blöder igen. Nytt plåster. Porer. Stora näsor. Många födelsemärken. Många mustascher. En gammal hand greppar en ung hand.

– Men kär blir man inte. Fast det vet ju du bättre än jag, mamma.

Ensam man smyger omkring i förmodad mördares hus. Olycksbådande musik. Hjälp, en skugga! Ah. Det var verkligen bara en skugga. Näsor. Närbilder. Rynkor. Tänder. Blod på läppen. Inte blod på läppen. Blod på läppen igen. Långa blickar. Nej, ska han ta in ved som ligger ute i snön, vem har lagt huggen ved ute i snön? En annan mapp med många papper. Närbild. Porer. Rynkor. Champagne.

Jag undrar om de som inte satt på första raden upplevde alla näsor lika starkt som jag.

Det var det, ja. Ska man se den? Jadå, det är relativt snabba 143 minuter.

Det finns en scen i filmen som skiljer sig från alla de andra. I den är replikerna lätta och naturliga, Nyqvist har flera ansiktsuttryck och är riktigt rolig. Tänk om filmen hade gjorts på det sättet. Ni som ska se den: koncentrera er och njut när han kommer in i Salanders lägenhet och frågar efter kaffe.

Nu till dagens fråga: varför låter det ofta i svenska filmer som om replikerna läses av en illa programmerad robot? Vi fick se en trailer för en annan, kommande, svensk film igår. Där hör man en skådespelare i full fart ropa:

– Gärningsmännen är kvar på detta våningsplan!

Vad skulle han ha sagt istället?

(SvD håller inte med mig. DN håller med mig lite mer.)

Uppdateringsfråga
Bengt sätter i kommentatorsbåset fingret på pudelns kärna och picken över i:et — ”Kan det inte (till viss del) bero på att vi kan språket så bra? Och att taffliga repliker på engelska, danska eller franska ’köps’ av oss på ett helt annat sätt.”

Finns det några tvåspråkiga bloggläsare som kan svara och filosofera i ämnet?