I somras lade jag ifrån mig (och blev bestulen på) min fina, gamla systemkamera på en toa i Philadelphia.
[försvunnen bild: Strax innan kameran försvann, hann jag både ta och ladda ner denna bild på USA:s tunnaste toapapper. ”Så symboliskt”, tänkte jag då. Nu förstår jag inte alls hur jag tänkte.]
Naturligtvis tappade jag bort kvittot.
För att kunna blogga från biografer, styrelsemöten, Londons tunnelbana och mystiska föreläsningar fixade vi ett finfint ”jagkanbloggaöverallt-modem”. Det funkade bra tills jag för en dryg vecka sedan inte kunde hitta det. Samtidigt förlade jag den nya kameran, som verkar ha sprungit iväg och gömt sig med min nya Pippi Långstrump-nyckelknippa.
Hjälp mig, Saida! Vars är dom? [norrbottniskt uttal]
Men nu får det vara slut på detta slarv. Jag ska knyta fast allt som måste hållas ordning på och dessutom klistra fast tut- eller visselmojjor på allt så att de svarar när jag ropar på dem.
Mitt liv kommer att se ut som Londons tunnelbanetak.
Jag ska åka till Stockholm och jobba i dagarna två … men nu kan jag förstås inte hitta mina föreläsarskor. Jag kan heller inte hitta anteckningen om vad det var jag skulle komma ihåg i morgon och nu när jag tänker efter glömde jag nog seglarstövlarna på träningen nu ikväll och jovisst, ser man på, åkte jag hem med basketskorna på fötterna. (Jag har dem fortfarande på mig fastän jag ligger i sängen. Dekadens och förfall, ditt namn är Lotten.)
Fast mitt i allt som bara försvinner och tappas bort, hittade jag en skatt i skafferiet! En antik burk med päron och en ask med billiga After Eight-kopior. Skjuts, in i ugnen!