Jag redigerade nyss en text som var som en bit segt dillkött. Uäääh. Svälj.
Now to something completely different. När man checkar ut från sitt hotell, passar man väl alltid på att växla några ord med personalen?
– Hej. Eller hejdå, kanske. Tihi. (Konstigt, han borde slita sig från datorn och titta på mig.)
– Ja just det. (Tittar inte upp.)
– Joooo, förra gången och förrförra gången jag var här, var chipsen gamla. Utgånget datum. (Jag ler rart.)
– Va? (Han tittar upp!)
– Jo, och nu … (langar upp de två påsarna) var det likadant igen. Det gör kanske inte så mycket, jag är inte så känslig, men … ja, färskare chips är ju …
– Höhöhööö. Har du druckit ur minibaren?
(Va? Är karln från vettet? Han skulle väl ha bugat och bockat och ursäktat sig och skrapat med foten och …)
– Nej. Jag tänkte äta chips, men …
– Ok, har du ätit godis eller choklad?
– (Men för bövelen …) Förresten, det var en annan grej. När man spolar vatten i handfatet läcker det ur vattenlåset och ner på golvet och sedan rinner det mot den person som i torra strumpor står och borstar tänderna.
– Höhööhööö. Har du ätit godis eller choklad?
– (Hörrudu din skrockande idi…) Nej, inte godis, inte choklad. Och inte chips. Men det var en sak till. (Jag är nu sammanbiten.) Internetsladden är för kort; man kan inte sitta i sängen.
– Höhöhö. Har du datorn i sängen? Välkommen åter.
– Kommer ni att ha trådlöst då?
Nej, han hörde mig inte.
Förresten, visst är det så att göteborgarnas medellängd är högre än resten av rikets? Jag kände mig som en hobbit. Och att alla i Göteborg har piercat sig? Ja, och alla på Hawaii har bastkjol, jag vet.
17 kommentarer