Hoppa till innehåll

Etikett: gråt

Att ingripa eller inte ingripa, det är frågan

Jag tror mig själv vara en hejare på att kommunicera med barn. Jag går ner till deras nivå både psykiskt och fysiskt, bara.

Idag gick jag förbi en skola med hundratals omkringspringande barn i 7–12-årsåldern. Någonstans hördes ett avgrundsvrål följt av illgråt med tjut. Det var inte ett benbrottsskrik utan mer en ledsen gråt, fast på väldigt hög volym. Jag spanade in bland barnen och såg en liten mager kille sitta och gråta i ett minimalt fotbollsmål. Runt omkring honom sprang massa människor omkring – vuxna som barn. Ingen såg åt honom.

– Inte mitt problem, låt dem vara, sa halva kroppen och började gå hemåt.
– Men inte kan du väl lämna ett ledset, säkert smutsigt barn i rännstenen på det där viset, sa andra halvan av kroppen och drog ner mot skolgården.

Jag tvekade en stund till och vägde för- och nackdelar mot varandra och vinglade omkring på ett sätt som hade gjort John Cleese stolt. Till slut styrde jag bestämt kosan mot den fortfarande gråtande killen, som inte kunde artikulera på grund av snörvlandet och hulkandet.

– Hej, sa jag och gick ner på huk. Vad hände?
– DOM KNSNBHSK FNSKROKJSS! Åsså knnmsrt och lkmsnhgt och det var min boll!
– Aha, är den gula bollen där borta din?
– GUUUULA BOLLEN! MIIIN!
– Men hör nu vad vi kan gö…

På bollen som barnen spelade med stod skolans namn, så det där med “min” var helt klart en definitionsfråga. Den lilla killen var svartsnorig i hela ansiktet, väldigt liten – kanske sju år – och hade alldeles på tok för lite kläder på sig; det småregnade och blåste ishavsvindar. Jag försökte föreslå att han kunde lira med de andra och pekade mot dem medan jag (precis som alla andra vuxna gör) påtalade det roliga i att vara tillsammans. Killen slutade plötsligt att skrika och tittade på min utsträckta arm. Så pekade han på mina vansinnigt coola armband och skrek så att det slog lock för mina öron:

– JAG VILL HA DET DÄR HALSBANDET SOM DU HAR PÅ ARMEN!
– Det där?
– JA! MED PÄRLOR PÅ!
– Mhm, det är fint. Tycker du om halsband och armband?
– JAG VILL HA DET DÄÄÄÄR!
– Brukar du göra egna pärlhalsband på fritids?
– GE MIG DET DÄR! JAG VILL HA DET DÄR! GE MIG DET!
– Men inte k…
– UUUUÄÄÄÄÄÄÄÄÄHHH!

Och så kom alltså avgrundsvrålet igen – och mina avledningsmanövrer funkade inte ett dugg. Från gul fotboll till främmande kvinnas armband är steget ibland inte långt. Vad skulle ni ha gjort nu?

Jag såg mig om. Inga vuxna någonstans. Bara några barn som spelade med en med röd bo… Röd? Var var den gula då? Aha, där i skuggan vid skolhuset! Tadaaaa!

– Titta där, den gula bollen ligger där borta, kom så hämtar vi den!
– JAG VILL HA DET DÄR MED PÄRLOR PÅ! UUUUÄÄÄÄÄÄÄÄÄHHH!
– Men den gula boll…
– UUUUÄÄÄÄÄÄÄÄÄHHH!

Jag tog nu the easy way out. Förlåt, ack du gråtande barn. Kanske skulle jag ha letat upp en lärare eller rastvakt och förklarat att jag på ett obeskrivligt dumt sätt hade gjort en liten kille i för tunna kläder alldeles ledsen, men  att jag ju bara är en simpel materialist med fäbless för armband. Jag kramade om honom tills hans gråt tystnade och så tittade jag honom i ögonen medan jag förklarade att det var mitt armband som jag hade fått av min dotter och att jag inte kunde ge bort det. Han skrek:

– JAG VILL HA DET DÄR MED PÄRLOR PÅ!

Så upprepade jag vad jag hade sagt medan han bara tittade på mig. Alldeles tyst. Sedan sa jag hejdå och klappade honom på den snoriga kinden (ja, sådär som alla vuxna gör) och vände mig om och gick. Han grät inte längre, men glad var han sannerligen inte.

Jag trodde mig själv vara en hejare på att kommunicera med barn – men nu vet jag inte så noga längre.

Sådana här såldes på Hötorget förr i tiden.
Sådana här såldes på Hötorget förr i tiden.
Share
27 kommentarer

Jag är bestulen

Jag – som bara gråter på begravningar och förlossningar – sitter här och är synnerligen förvånad.

På Friskis & Svettis klockan 14:37 i eftermiddags fann jag mig stirrande på ett uppbrutet, men nyss låst och igenbommat värdeskåp. I värdeskåpet låg inte längre min ryggsäck. Det må ju vara hänt, men ryggsäcken hade ju ett innehåll.

Hela dagarna går man omkring och försöker uppföra sig – man petar sig ju inte i näsan, kliar sig inte i rumpan så att någon ser det, stirrar inte på folk, går inte före i köer och avbryter inte den som talar. Men när man har blivit bestulen på sin ryggsäck ropar man (trots att det finns barn i närheten) med målbrottsbruten röst :

– NEJ! MEN SATAN! HELVETES JÄVLA SKITTJUVAR!

Sedan springer man sådär som i filmer när apelsinstånd faller omkull, män med korvlåda på magen puttas in i damer med små hundar. Ja, man springer till och med så att små barn kanske tappar sina glasstrutar på marken och barnvagnar rullar nerför branta stentrappor. (Man = jag.)

Jag inte bara skrek och sprang fullständigt ovärdigt utan att visa hänsyn till mina medmänniskor, jag vevade dessutom med armarna som en väderkvarn och tänkte inte alls på vristspänsten eller att ta ut stegen med lagom högt uppdragna knän så att frånskjutet ger som mest effekt.

Ja, jag for fram som Phoebe i Vänner.
Jag sprang fram till receptionen och uppförde mig fortfarande inte ett dugg väl.
– Jag är bestulen, jag har blivit av med allt jag hade med mig, får jag en telefon, jag måste spärra, ge mig en telefon, ring till polisen, ge mig en telefon!
Personalen agerade snabbt, kvickt och smart. Medan jag inte ens kom på telefonnumret hem. Jag höll bara med darrande händer i en främmande telefon där en vänlig själ hade knappat in en nolla så att jag skulle kunna komma ut på linjen. Och så började jag storgråta.
Jag? Gråta? Gråta för vad? Jo det var ju
  • min dator (som är relativt nybackuppad)
  • plånboken med alla betalkort och kvitton som ju revisorn ska ha och medlemskorten i basketklubben och bl.a. Jonas Hallbergs visitkort
  • ett väldigt viktigt passerkort
  • mobiltelefonen
  • stora, fina, svarta systemkameran som är så bra
  • cykelnyckeln
  • modemet
  • nätsladden
  • kanonadaptern
  • lite mer.
Det är därför jag är förvånad. Jag gråter alltså över prylar. Jag är alls inte den sansade person som jag trodde mig vara i krissituationer. När folk ligger och blöder på gatan, jo. När barn går vilse, när man behöver rycka in och ordna upp en situation eller när åskan går – då kan man lita på mig. Men inte om jag blir av med min dator.
Försäkringsbolaget? Ptja, de säger att man bara får ersättning om man hade sina stulna saker i ett låst utrymme, men ett låst skåp räknas inte som ett låst utrymme. Jamen såklaaart!
Ryck upp sig nu, fru Bergman. (Fan i helvete, skitsatans pisstjuvar.)
Share
58 kommentarer