Idag började det där vanliga livet när väckarklockan ringer och duschen är upptagen av femtonåringen när sjuåringen ska borsta tänderna och trettonåringen inte hittar sin hjälm för att den har hamnat på tioåringens plats och fyraåringen sjunger sin frukostsång.
Vi har i år
- ett barn på dagis
- ett barn på lågstadiet
- ett barn i på mellanstadiet
- ett barn i på högstadiet
- ett barn på gymnasiet.
De fem är utspridda på fem platser. Ett kilo informationspapper. Underskrifter och fylleriövningar. Bekymmer?
Nej, inte än. (Denna bild visar det enda ställe i huset som vi har fått ordning på. Nycklar på krok, upphängd brandsläckare och brandfilt, pärmsnäppen på vägg.) Jag kan därför i lugn och ro koncentrera mig på skomodet den 20 augusti 2007.
Att stoppa in jeansen i strumporna och sedan stoppa fötterna i foppatollan tycker jag andas 1981. Fast dojjan hette ”cykelsko” och påminde om en banan.
Vart jag mig i världen vänder … Kommer mina barn att känna sig utanför i sina sandaler med karborrknäppning?
Vår hall. Än så länge har ingen av de fem saknat crocs, själv är jag alltid så sist med det senaste att det senaste har hunnit bli ute.
En sak är säker: dagens scheman är snyggare än de var på min tid. (Schema, schemat, scheman … men bestämd form plural då? Schematarna? Schemisarna?)
Detta är mitt schema från slutet av sexan, när vi de facto inte hade något schema. Vi fick bestämma själva vilket ämne vi ville ha. Hullerombullerundervisning. (Rekommenderas inte.)
——
Nämen. Nu kom den lillgamle Tioåringen, som absolut inte någonsin har sett Apocalypse Now. Men han har fått den djefla mannens leksaksgevär från anno dazumal.
– Åh. Jag älskar doften av knallpulver på blanka förmiddagen! Ljuvligt!
37 kommentarer
